Igår var det den andra juni. Jag satt i trädgården och läste en veckotidning.

Sedan rensade jag lite på frilandet där jag bara sått blommor. En knapp hink med ogräs och jag var nöjd.

Jag tänker ju ofta att jag gärna skulle vilja baka något gott. Jag har försökt och mestadels misslyckats. Jag tycker att kakorna ser goda ut, men recepten är svåra… Så jag fortsätter väl köpa från lokala kafeterian och sparar mina nerver och den stolthet jag har kvar.

Där i trädgården började jag också fundera varför mycket av sådant jag tyckte om som barn och i ungdomen inte finns till salu mer. Mariekex med choklad på ena sidan. Kaffebönor, små runda och hårda som innehöll en sockerlag och riktigt kaffe – eller i alla fall en vätska, en essens, som smakade kaffe. Chokladen Royal smakar inte längre som förr. Bara den röda finns kvar? Den blå med mörk och ljus choklad är borta, den gröna med nötter likaså. Och den röda är fruktansvärt söt…

Men vissa saker är ändå som förr. Det säljs blommor på torget i Lovisa. Och mamma, snart 92 år, vill välja själv. Så länge som hon klarar av att bo hemma ska hon få ha de blommor hon vill ha, och vi får hjälpa till att sköta dem så gott vi orkar med min syster.

Hittade en dikt på Facebook, och googlade den efter det. Fann den sedan på många bloggar. Tycker att den är så vacker.

Den är skriven första juni, då morgondagen var den andra, och i dag är det redan den tredje sommardagen.

Hundra sommardagar

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.

Dikt av Caj Lundgren