dropp

En pärs, men också en upplevelse

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Vaknade natten mellan måndag och tisdag 30 september – första oktober av att jag inte mådde så bra. Jag har inte kräkts på över tio år faktiskt men nu gjorde jag det med besked. Och för att göra en lång historia kort. Under åtta timmars tid kom allt ut, från båda ändorna som man brukar säga.

Jag insåg direkt att då inget hålls i mig, inte te, inte vatten, löper jag risk för att torka ut. Tog taxi till den privata kliniken Bono Medica i Budva, Montenegro, och hade stor hjälp av min syster.

Foto taget i väntrummet. Betjäningen var helt superb. Empatisk, snabb och proffsig. Vi hade inget gemensamt språk med vare sig läkare eller sjuksköterska. Den sistnämnda kunder några ord engelska. Men resten sköttes via översättningsprogram på mobiltelefonen. Antingen så att läkaren talade in sin fråga och visade översättningen till mig, eller så att hon skrev in den. Jag fick också tala in mina frågor i telefonen.

Jag tror det var serbiska kontra engelska som gällde, men hur bra som helst gick det.

Efter att jag legat i dropp fick jag recept på mediciner och så tog vi en taxi till apoteket. Själva dropptiden var inte lång, men innan de hittade en ven där droppet kunde gå in hade de stuckit mig fyra gånger. Med min svarta humor brukar jag säga att jag inte skulle ha någon framtid som missbrukare av preparat som ska sprutas in…

Min underbara läkare Liliia ❤ Jag var helt tårögd då jag lämnade kliniken, både läkaren och sköterskan fick en kram.

Och vad kostade besöket? Jo, nittio euro. Medicinerna 22 euro. Två taxiturer 15 euro. Inte alls dyrt anser jag, med tanke på omständigheterna.

Aldrig varit med om något liknande. Att bli så sjuk på en resa i ett land där jag inte har gemensamt språk med vårdarna. Men allt gick bra 🙏

Jag spekulerar inte i orsakerna till det som hände. Det kan ha varit matförgiftning, det kan ha varit noro-virus. Senare blev jag förkyld. Någon ”bacill” kunde jag ha fått redan på flyget, en annan på hotellet, eller nånstans där vi rörde oss på allmänna platser på våra utflykter bland tiotusentals andra turister.

Spelar ingen roll vad det var. Jag är glad för att vara hemma igen, med livet i behåll.

Livets tråd kan vara skör

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Någon tycker kanske att man inte ska skämta om allvarliga saker. Till exempel säga Jag blev en provkanin till påsken.

Men visst kan man se positivt på sjukhusbesök och provtagningar också. Det är ju ett bevis på att vår sjukvård fungerar.

Det blev en omtumlande kursändring på mitt påskfirande då jag i går fick en akut remiss till jourpolikliniken i grannstaden Borgå. Ett laboratorieprov som hade tagits i onsdags visade sådana värden som inte borde finnas. Läkaren i Lovisa gjorde det enda rätta – bad mig omgående besöka Borgå sjukhus.

Där kom jag in utan väntetid och fick lägga mig på en brits. Sedan hände allt på en gång. Laboratorieskötare, sjukskötare, läkare och allt vad dom nu heter snurrade runt mig. Elektroder fästes vid kroppen, jag fick dropp och prover togs från både vänster handled och höger armveck. Man tog hjärtfilm och mätte blodtryck och puls. Det var som i en actionscen från ett sjukhusdrama på TV. Blipp, blipp, tut, tut, surr, surr.

Efter tre och en halv timmes väntan fick jag veta att provsvaret jag hade fått i Lovisa visade fel. Sådant händer, tänkte jag och var glad för att mina värden i det stora hela var fina.
Men situationen fungerade i alla fall som en väckarklocka. Livets tråd kan vara skör. Den som är frisk ska vara glad. Inte klaga över småsaker. Dagligen måste många människor, både vuxna och barn, genomgå prover eller ligga i dropp. De har smärtor, väntar på provsvar, får kanske chockerande besked, måste opereras.

Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns (Pjotr Andrejevitj Pavlenko).
Livet är inte de dagar som ska komma, utan livet är här och nu.