Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.

Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.

Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.

Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.

Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤

För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.

Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.

Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.

Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.

Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.

Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.

Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.

Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂