energi

Jag är glad, nöjd och tacksam…

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

… för livet i största allmänhet.
För att jag har vänner som stöttat mig genom svåra tider. För att många av dem finns kvar och för att jag fått nya med tiden.
För att jag haft mod och styrka att gå mina egna vägar, även om jag känt oro  i största allmänhet och osäkerhet med tanke på ekonomin i synnerhet.

För allting har ju ett pris. Hit hör troligen även känslan av frihet.
Så även om jag ibland är rädd, orolig och osäker och inte alls den tuffa, självsäkra person jag vill vara – så lever jag min dröm just nu.
Jag är tacksam för varje minut som jag får göra saker jag gillar och umgås med människor som är snälla med mig, som inte stjäl energi.

Jag ser fram emot varje dag jag har framför mig. Jag är inte ledsen fastän hösten och vintern med mörker och kyla snart är här.

För även då kan allting hända, om vi har våra sinnen öppna.

Konst blir man glad av , inte sant? Så kanske inte så KONSTigt att jag känner mig glad i dag efter att ha besökt TRE utställningar :-) Den här visar en del av konstföreningens tavlor på Galleri Theodor.
Konst blir man glad av , inte sant? Så kanske inte så KONSTigt att jag känner mig glad i dag efter att ha besökt TRE utställningar 🙂 Den här visar en del av konstföreningens tavlor på Galleri Theodor.

 

Skyltsöndag, den 7 augusti 2016

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Det har varit så skönt…
Att vistas på stugan, utan teve, i stearinljusets sken.
Att dricka och äta gott och att förbättra världen med goda vänner.
Att sitta ute under bar himmel då solen äntligen bröt fram, och att vicka med barfota tår i gräset.

På Skeppsbron i Lovisa finns det här skyltarna.
På Skeppsbron i Lovisa finns det här skyltarna.

Helt oanträffbar var jag inte. Jag svarade på ett par mejl och några telefonsamtal som hade med mitt företag att göra. Men det var inget som stressade mig.
Nu är det snart åter full rulle som gäller i fyra dagar. På fredag tänkte jag kasta loss igen. Då gör jag en kort resa över två dagar.

Vänner som ger mig energi är viktiga, och en lagom distans till mitt jobb – hur kul det än är nuförtiden 🙂

 

Nu gäller det att tanka energi…

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

… både via solen och via en liten biskvi!

Försvinnande goda små kakor.
Försvinnande goda små kakor. Vill visa den krämiga fyllningen och den sega bottnen av mandelmassa.

Då jag var på ett jobb i dag, som handlade om hur man fixar vårens och sommarens fester, köpte jag de här små biskvierna.
En bekant brukar baka sådana, han är virtuos på det och har alldeles särskilda knep för att få dem fina. Någon gång tänkte jag att han kanske kunde lära mig konsten också, men samtidigt kom insikten… nej, de här är alldeles för omständliga att baka, jag köper dem istället och understöder en företagare 🙂
Och nu hittade jag äntligen precis de biskvier jag letat efter!

Den här dagen har krävt energi, för det är klart att jag och kollegorna funderar mycket på framtiden. Men som sagt, jag litar på att allting ordnar sig på ett eller annat sätt. En dag i sänder. Det var det som gällde efter skilsmässan, det är det som gäller nu.

Energin som försvann

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Ett fång med tjugo rosor väntade på mig hemma efter jobbet.
Ett fång med tjugo rosor väntade på mig hemma efter jobbet.

Vi har haft samarbetsförhandlingar på jobbet. Som viceförtroendevald har jag åkt till Helsingfors två gånger på åtta dagar. Även om ingen permitteras från vår redaktion tärde förhandlingarna på mina kraftresurser.

I dag jordfästes min morbrors livskamrat. Han dog i januari, hon gick nyligen bort.

Jag har varit tankspridd och trött och ganska okoncentrerad de tre senaste dagarna.

Att vara journalist är inte bara att skriva per automatik. Jobbet är kreativt och kräver energi. I bästa fall GER jobbet energi åt mig. I torsdags hade jag faktiskt en födelsedagsintervju med en rolig gubbe.

Mest har energin ändå de senaste dagarna gått till tråkiga saker. Men så är det bara ibland.

Därför blev jag så glad då jag kom hem i dag. Jag hade faktiskt tänkt så här: om det ändå fanns ett fång blommor som väntade på mig.
Och det fanns det.
Men ingen lapp som förkunnade av vem jag fått dem. Maken är dock på de misstänktas lista 🙂

Och jag känner tacksamhet. För jag har inte varit den som sprudlat av glädje de två senaste dagarna, fastän jag i allmänhet är en glad person.
Älska mig mest då jag förtjänar det minst.

(ps. i morgon vill jag göra höstfint på balkongen, fastän det ännu är full sommar med 22 plusgrader)