Tycker att jag lyckades också med den här fågelbilden, såsom med sista bilden i det här inlägget.
Bilden togs genom fönstret från en av restaurangerna på M/S Baltic Queen då vi kom hem från Tallinn i dag.

Resan var väldigt givande, det känns alltid bra att vara tillsammans med vänner som har samma intressen som jag själv, bland annat innebandy.
God mat och dryck blev som kronan på verket.

En liten ledsen slutknorr blev det ändå på resan då jag läste ett mejl som åter hade med mina blogginlägg att göra.
Då jag med glädje skriver om mina nya jobb och hur jag trivs med det totalt lokala jag gör kan någon få en uppfattning om att jag vantrivdes på min förra arbetsplats.

Riktigt så enkelt är det inte.
Att jag befinner mig där jag är i dag är resultatet av en väldigt lång resa som började med skilsmässan 2014 och fortsatte då lokaltidningen jag jobbade på lades ner 2015. För min del är det här frågan om en process i mitt liv som jag tycker jag har all rätt att skriva om.

Det är inte mitt fel att förändringarnas vindar stormar i medievärlden. Jag kan inte ta ansvar för att gamla kollegor eventuellt mår dåligt just nu. Samarbetsförhandlingar, omorganiseringar och uppsägningar är vardag. Det är INTE bara min före detta arbetsgivare som utannonserat sådana – samma öde drabbar massor av andra människor i branschen.

Det jag däremot kan ta ansvar för är hur jag själv mår, och vad jag gör av mitt liv. Jag har mått dåligt sedan våren 2014 och det får banne mig lov att vara slut med den skiten nu.
Lika väl får det vara slut med att buga och bocka till höger och vänster. Jag vill inte längre gå med böjt huvud och tycka att jag inte är något värd. Eller trippa försiktigt på tå, väga alla ord på guldvåg och tänka att jag inte får skriva om mitt liv på min blogg.

De som tycker att det jag skriver här är hänsynslöst och ogenomtänkt kan ju bara låta bli att läsa min blogg, eller hur?
Piece and love ❤ … och låt mig ha mitt liv när jag äntligen åter kommit i gång med det.