hemvård

Lovisabilder, Alexandersgatan

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Den där kvällen för en dryg vecka sedan, då jag belönade mig själv med en stilla stund i naturen och fotograferade mycket, tog jag den här bilden av Alexandersgatan i Lovisa på väg hem.

Jag tycker om att pressa motivet en aning med teleobjektivet, men inte till oigenkännlighet.

Den här dagen blev bra trots att jag kände mig som en urvriden en trasa i morse. Hemvården för mamma börjar snurra på. Efter några veckor utvärderas vårdbehovet. Hon klarar rätt mycket själv, men vissa saker behöver hon hjälp med. Och vi anhöriga tar ju inga blodprov 😀 Fint att sådant kan göras hemma, behöver inte kuska henne till labbet.

Jag sov en halvtimme på eftermiddagen… vet inte när det skulle ha hänt innan. Bara då jag är rejält förkyld och febrig sover jag dagtid. Men nu lyckades jag ta en power nap, den behövdes!

Ser fram emot ett någorlunda normalt liv igen. Där jag hinner städa mitt eget hem, låta tvättmaskin och diskmaskin gå. Där jag kan sova de 7-8 timmar jag behöver. Ett liv som ger utrymme åt mig själv i den ensamhet jag behöver, tid för umgänge med vänner och mamma, samt ork för mitt givande jobb.

Att släppa taget är ett sätt

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.

Hösten smyger sig på.

Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.

Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.

Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.

Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.

Så många intryck…

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

… blev det då jag följde med en av stadens hemvårdare under fem timmars tid i dag. Började skriva artikeln men insåg då klockan blev lite över fyra att jag måste låta allting mogna över natten. Så pass många blev intrycken.

På eftermiddagen åkte jag med i stadens bil.
På eftermiddagen åkte jag med i stadens bil.

På förmiddagen var vi säkert en rolig syn då vi kom med tre bilar till den första klienten. Fotografen kom från Borgå i en bil med gamla Borgåbladets logga. Jag körde gamla Östra Nylands bil och hemvårdaren stadens. Och alla var av samma märke, dessutom vita… 😀

Gourmet? Ja, för en singelkvinna :-)
Gourmet? Ja, för en singelkvinna 🙂

Jag har varit väldigt lat med att göra mat till mig själv efter att jag flyttade till egen bostad. När jag i dag under hemvårdsbesöken träffade äldre ensamstående som klarar av att göra mat åt sig själva tänkte jag att nu bör en skärpning ske. Åtminstone för en dag.
Så jag gjorde varma mackor… vilket betyder att jag har mat – eller mellanmål – för två dagar framöver.

Så här ska en tub tömmas.
Så här ska en tub tömmas.

Helt ensam är jag ju inte – beror på hur man ser på saken. Daniel Craig säger inte så mycket, och inte deltar han i matlagning eller städning heller. Men det gör Adrian. I går var det tack vare hans entusiasm som jag vädrade i sovrummet medan jag dammsög bäddmadrasserna och bytte lakan.
I dag var han med mig då jag gjorde de varma mackorna.
Ibland är vi oense men om några saker är vi rörande ense. Man klämmer inte tuber av olika slag på mitten… och av ostbiten gör man inte en skateboardsramp.
Håller ni med?