Det händer ibland att jag vill testa något recept jag snubblat över i en tidning.
Den här gången handlade det om mini-omeletter. Vilket rentav bidrog till att jag investerade i en form… det ni! 😀

Jag samlar inte husmorspoäng, och jag vet inte ens varför jag vill säga att jag inte gör det 😀
Kanske det har med ”andras förväntningar” att göra. Någonting med att kvinnor ska kunna tillreda mat, vara virtuoser i köket? Som om vi inte hade annat att göra?

Nu ska jag först visa bilder på omeletterna, och i slutet av detta inlägg ska jag försöka förklara något jag börjat tänka allt mer på under åren jag varit singel.

Följande bild är kanske inte så där matbloggsmässigt sett någon fullträff. Men jag har ju alltid sagt att detta är en vardagsblogg. Inget tillrättalagt. Och jag tycker att ni läsare behöver få veta hur omeletten ser ut då man delat den isär 😀

Det som inte alls har med maten att göra, men som måste få sagt, blir en längre utläggning.

En frissa sade en gång till mig att jag är kvinnlig. Jag klär i halvlångt eller långt hår, lockar osv. Jag har runda former.

Hur gärna jag än hade varit tanig och platt kan jag inte bli det.
Men utan kvinnliga former hade jag inte sänt ut så många fel signaler under åren?

Jag kan klä mig i klänningar, blommiga tyger och annat som signalerar kvinnlighet. Men jag gör det inte medvetet för att behaga någon. Läppstift skippade jag för länge sedan. Att använda sådant känns tillgjort.

I mitt inre är jag mera rak på sak såsom män är. Jag gillar den burdusa humor som män tillåts odla.
Men många gånger har jag tvingats inse att den humorn faller platt då JAG som kvinna uttalar den. Då en man sade exakt samma sak vid samma tillfälle var det många som skrattade…

Troligen gör jag många i min omgivning förvirrade. Jag ser ut på ett sätt, men agerar på ett annat. Och vems fel är det?

Att skapa en relation med en person som är stark nog att inte väja för det faktum att jag är en offentlig person och en medelålders kvinna som bloggar öppet om sitt liv… det är inte lätt.

Men jag tänker inte sluta att vara den jag är. Jag godkänner inga halvmesyrer. Jag är stark nog i dag att veta vad jag är värd.

Det här betyder inte att jag är självisk person som inte kan se andra personers unika kvaliteter. Jag känner bara numera intuitivt när det är läge att satsa och när det är klokast att ge upp för att energi inte ska spillas i onödan.

Det kanske kallas magkänsla? 🙂