Vi har haft samarbetsförhandlingar på jobbet. Som viceförtroendevald har jag åkt till Helsingfors två gånger på åtta dagar. Även om ingen permitteras från vår redaktion tärde förhandlingarna på mina kraftresurser.

I dag jordfästes min morbrors livskamrat. Han dog i januari, hon gick nyligen bort.

Jag har varit tankspridd och trött och ganska okoncentrerad de tre senaste dagarna.

Att vara journalist är inte bara att skriva per automatik. Jobbet är kreativt och kräver energi. I bästa fall GER jobbet energi åt mig. I torsdags hade jag faktiskt en födelsedagsintervju med en rolig gubbe.

Mest har energin ändå de senaste dagarna gått till tråkiga saker. Men så är det bara ibland.

Därför blev jag så glad då jag kom hem i dag. Jag hade faktiskt tänkt så här: om det ändå fanns ett fång blommor som väntade på mig.
Och det fanns det.
Men ingen lapp som förkunnade av vem jag fått dem. Maken är dock på de misstänktas lista 🙂

Och jag känner tacksamhet. För jag har inte varit den som sprudlat av glädje de två senaste dagarna, fastän jag i allmänhet är en glad person.
Älska mig mest då jag förtjänar det minst.

(ps. i morgon vill jag göra höstfint på balkongen, fastän det ännu är full sommar med 22 plusgrader)