
För många år sedan, efter skilsmässan 2014, en bit in på 2015, dejtade jag. De flesta jag ”fick på kroken” var ute efter sex, eller i alla fall ville de inte ha ett seriöst förhållande. Några var helt öppna med det, en annan blev fast för att umgås med mig men samtidigt dejta en väninna till mig. ”Hups, vilken otur att ni råkade känna varandra”, var hans svar när jag konfronterade honom.
Läste igår en artikel i Året Runt. Den handlade om vad vi kan tänka på då vi dejtar via nätet. Främst riktade sig texten till äldre personer som lever ensamma och kanske längtar efter något slags umgänge.
Texten jag visar bild på är rätt beskrivande, anser jag. Om en man inte är ute efter bara lösa förbindelser eller sex då och då, vill han bli sambo ganska fort. Jag har varit med om sådana som vill träffas direkt, som vill tala ofta i telefon och kanske en del av dem vill ha just det som står här i tidningen, ”en kvinna att komma hem till”. Däremot vill de flesta kvinnorna leva som särbos för att kunna fortsätta träffa sina vänner, ha kvar sina hobbyn och leva enligt sina vanor, även ha det lugnt hemma utan att behöva ”passa upp någon”.
Riktigt så här enkelt är det hela förstås inte, så jag är inte ute efter att generalisera. Men då jag läste det här med att män vill ha nån att komma hem till och kvinnan vill ha någon att gå ut med, då kände jag igen mina egna tankar.

