långsamhet

Alla möjliga tankar, jul, pussel, livet

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Känner att jag inte har varit så personlig här på bloggen som jag velat vara. En orsak är att orken var som bortblåst nästan hela oktober. Men nu tror jag att antibiotikakuren hjälpt och att jag borde komma tillbaka på banan igen.

Jag läser Allers jultidning. Bilden av granen har jag fotat från tidningen.

Jag läser långsamt, en sida i taget, och jag läser ALLT. Det här är något jag uppskattar med mitt långsamma liv i Äppelviken.

Ska jag ha en julgran här eller inte? Ska jag pynta? Svaret lutar mot nej för bägge frågorna, men jag kanske ska baka pepparkakor 🙂

Om två veckor ska jag delta i en kranskurs. Jag har aldrig gjort en krans förr så det här är också något nytt jag ser fram emot. Härligt att ha tid att gå på en kurs och en del av det blir också material för Nya Östis närmare jul.

Också jobbet med pusslet framskrider långsamt. Men vem har bråttom? Inte jag.

I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland har känts lite väl svalt att sitta i köket och pussla. Men nu har jag fått upp lagom värme där och ibland har jag en yllepläd på benen. Alla stickade strumpor har också kommit till heders och fin användning här.

Det gäller att lära sig nytt. Att anpassa sig. Att göra det bästa av varje dag som livet ger mig. Vaknar jag på morgonen, och kan jag stiga upp från sängen, då har jag ju fått en gåva. En ny dag ❤

Långsamhetens lov, tid att uppleva

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Kära vänner. Detta kan bli ett lite längre inlägg. Jag har nu kommit på att jag har tid att uppleva saker som sker i naturen, men även annat. Av den enkla orsaken att jag med mitt krånglande knä inte har minsta möjlighet att hasta framåt i livet.

På mammas gård i dag. Tog med gångstaven i handen en runda runt hennes liderbyggnad. Med ett friskt ben hade jag tagit mig runt lidret på en minut? I dag krävde minst tio minuter. Men se, hör och häpna. Jag kunde stanna upp. Höra humlornas surr, känna solen värma mina kinder. Se syrenbuskens knoppar och nunneörten som sprider sig mer på gräsmattan för vart år som går.

Då min syster hämtade mig med bilen väntade jag ute på gården och hann där tala med en granne som bott här typ ett år eller mer, men som jag egentligen inte kände. För att jag inte bara hastade vidare efter att ha ha sagt ”moi” (hej på svenska), pratade vi allt möjligt. Varifrån han är hemma, var han jobbat, varför han flyttade till det här huset. Allt började med att vi började prata om studentmössan jag hade på huvudet.

Ja, ser du, sa jag. Den här mössan har jag på huvet två dagar om året. Valborgsmässokvällen och första maj. Så hårt slet jag i gymnasiet för att få den, så två dagar ska den pryda mitt huvud 🙂

Så ja. Mycket positivt med detta att jag inte kan hasta mig fram 🙂

Väninnan Marina och jag. Sommarkläder i sommarväder och skumpa i glasen igår på valborgsmässoaftonen.

Och så månadsbilden förstås! Vi skriver nu första maj och vad är härligare än det? +17 grader, lite kall blåst här och där, men hittar du en plats där det inte blåser så visst är det underbart!

Muminfamiljen är ute på havet. Jag tror att det här kunde vara en illustration till ”Pappan och havet”. Den där fiskaren sade aldrig mycket. Men det måste man ju inte heller göra. Och då man väntar på napp ska man vara tyst 🙂

Långsamhetens lov och klokord

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

I torsdags bjöd radioprogrammet Andrum på bra tankar kring fysisk långsamhet.
Många människors vardag är hektisk i dag. Vi förväntas svara på mejl och i telefon genast. Vi blir irriterade om det dröjer tre sekunder innan en webbsajt laddar upp sig.

I mitt jobb har jag blivit van med ett högt tempo. Men jag har också märkt att ju äldre jag blivit, desto mer framförhållning behöver jag. Jag vill planera det som ska göras, och jag räknar in extra tid för olika eventualiteter – ”om, ifall allt inte går som jag tänkt mig”.
Det är att vara gammal det 🙂

Ett minne från en utfärd i somras. Ibland behöver tiden få stå stilla.

Jag känner också att jag behöver få umgås med människor som orkar lyssna och ta sig den tid som en dialog kräver.
Människor som pratar med  och lyssnar på varandra.
Människor som inte är upptagna av sig själva, av sina telefoner eller som har så bråttom att de inte orkar vänta tills andra talat till punkt.

Ur boken ”Om konsten att ändra andra” av Bertil Martinsson plockar jag i dag följande klokord:

Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra, skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många,
och du är bara en.

Fick boken av en bloggvän, tack – du vet vem du är ❤

 

Slow city – en hyllning till långsamheten

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Min hemstad marknadsför sig bland annat med sloganen ”Liten stad, stora upplevelser”. Många önskar också att staden skulle få Slow city-status.
Vårt fullmäktige beslöt nyligen att låta byskolorna leva. Beslutet väckte uppmärksamhet över bred front i dessa centraliseringens tider.

Klart att det finns människor som tycker att Slow klingar negativt och är detsamma som stagnering.

Själv hyllar jag just nu långsamheten. Att inte stressa. Att ta dagen ungefär som den kommer. Att lyssna på mitt hjärta och bara säga ”ja tack” då det är något jag verkligen vill göra.

Ljust ute ännu vid 22.30-tiden då vi lämnade Restaurang Saltbodan.
Ljust ute ännu vid 22.30-tiden då vi lämnade Restaurang Saltbodan.

Midsommaraftonen firade jag med en före detta kollega och hennes man. Vi åt på Saltbodan och satt sedan ännu några timmar ute på terrassen.

Det blev mycket snack kring journalistik såsom det brukar då vi träffas 🙂

Många familjer med barn trivdes under den tidiga kvällen på området.
Människor i alla åldrar trivdes under den tidiga kvällen på området.

Många valde att ta cykeln den här kvällen.
Många valde att ta cykeln hit.

Fint att vi fick en midsommarstång på Skeppsbroområdet också i år. Tack till alla som engagerat sig!
Fint att vi fick en midsommarstång på Skeppsbroområdet också i år. Tack till alla som engagerat sig!