Gårdagen gick rätt långt med mamma. Vi kör henne en gång i veckan till hälsocentralen där ett litet sår på benet ses över. Det är ingen större fara, men då en person är 90 år tar det tid för även små sår att läka. Ibland är det laboratorieprover också, och sedan doserar vi hennes mediciner.

Vi försöker få kontakt med och hjälp av den kommunala hemsjukvården, men hittills har det inte lyckats. Däremot har vi bra kontakt med privat hemvård som en gång i veckan hjälper vår mamma.

Jag funderar ofta vart tiden flyger.
Hur hann jag, hur orkade jag, tidigare med jobbet i mitt företag? Fyrtio timmar i veckan.
Nä, det var just det. Jag orkade inte i längden.

Allt blev trist, tungt och ensamt vid datorn här hemma. Visst är vardagarna tunga även nu, ett evigt pusslande för att få det här med anhörigvården OCH frilansjobbet att funka.

Men frilansjobbet, de varierande uppdragen där jag får träffa massor av människor ger mig glädje och krafter att orka vidare. Så det känns som om att valet jag gjorde, att trappa ner, var rätt fastän jag kan ha mina stunder av tvivel och oro.

Ekonomiskt sett är jag fattig, men mentalt sett rik.
Jag träffade en före detta lärare utanför en affär i dag och hade en givande pratstund med henne. Hon sa ”känn inte skuld, ha inte dåligt samvete”… Vi gör alla så gott vi orkar och kan. Ibland har vi nerverna på ytan och säger saker vi inte menar. Men det är mänskligt, vi kan inte alltid vara de starkaste av starka.

Då jag kommer hem skriver jag ofta ut dagens intervju och sätter igång en brasa i kakelugnen. Jag läser tidningar, skriver dagbok, sitter vid pusselbordet.

Efter några veckor vänder det. Vi går mot ljusare tider och en ny vår. Som jag längtar, redan.