Det blir ett lite längre inlägg än vanligt i dag. Gårdagens revybesök blev nämligen inte helt som planerat.

Vi var ute i god tid med väninnan och syrran. Hissen ner till bottenvåningen här hemma, och tjugo meter från hissen till bilen gick bra. Under färden från Lovisa till Liljendal blev mitt knä allt styvare. Jag försökte massera det och röra på tårna. Men väl framme vid Liljendalgården kom jag knappt ur bilen och jag kunde inte ensam ta mig upp för tre trappsteg. En sträcka på femton meter krävde tio minuter och två personer som hjälpte mig.

Tog en plats i salongen men värken tilltog och slutligen gjorde det så ont att svetten lackade och tårarna började rinna. Ingen aning hur detta kunde uppstå ”så fort”. Vi beslöt oss för att ringa efter ambulans och jag förflyttades med vänners hjälp till en annan stol längst bak i salongen.

Innan revyn började fick jag ytterligare hjälp att förflytta mig ut i aulan. Då jag skulle sätta mig på stolen där knakade något till på utsidan av knäet och jag skrek till av smärtan.

Jag sa till syrran och väninnan att de skulle se revyn som planerat, jag fick ju sällskap av två trevliga personer från arrangörsföreningen som satt med mig tills ambulansen kom 55 minuter efter samtalet till 112.

Hör och häpna. Efter ”knaket i benet” lättade värken minut för minut. Typiskt… men nu var ju ambulans beställd och jag tänkte att de gärna får undersöka vad som undersökas kan. Istället för ont knä hade jag nämligen plötsligt en stel inre lårmuskel och ont där, vilket gjorde benet nästan obrukbart ändå.

Jag tillbringade första revyakten i ambulansen. Med viss assistens kom jag in i fordonet utan bår och hiss. Syreupptagning, temperatur och dittan dattan kollades. Unga vårdare, en kille och en tjej, tog väl hand om mig. Något smärtstillande hade de ändå inte. Uppfattade jag saken rätt finns det nästan bara mycket starka smärtstillande medel för traumalägen, sådana som ges intravenöst.

Jag fick välja själv om jag ville med ambulans till akuten i Borgå (fyra mil från mitt hem) eller med FPA-taxi. Tredje alternativet, gå tillbaka in och se revyn slut, åk hem, klara natten där och åk sedan till röntgen en vardag (tid beställd). Ambulanskillen konsulterade via telefon en kirurg som bedömde att jag klarar mig utan akutvård.

Så gick det också. Revyn är mycket sevärd, jag skrattade många gånger under andra akten. Det hade jag inte trott då jag grät en timme tidigare.

Natten hemma förflöt tämligen lugnt i liggande läge. Fick över tio timmar sömn. En sådan välsignelse! Endast lårmuskeln trilskar. Den är stel men just nu har jag ingen värk.

Benet är ett mysterium som jag hoppas finna en lösning på efter att det har röntgats.

Annorlunda skyltning i dag. Men fler skyltare finns hos bloggvännen BP!