livsglädje

Förändringarnas sommar

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Någon i våras bestämde jag mig. Sommaren 2016 ska bli min bästa på länge.
Den här sommaren ska jag åter blomma ut, våga vara mig själv, stå för vad jag säger och tycker.

En underbar oas från tidig vår till sen höst.
En underbar oas från tidig vår till sen höst.

Det känns skönt att kunna skriva om mina jobbuppdrag på den här bloggen igen. Det fick jag inte göra då jag hade mitt gamla journalistjobb. Då förväntades jag hålla det privata privat och jobbrelaterade blogginlägg fick gå ut endast på jobbets blogg.

På något sätt blev jag ängslig där, för att jag alltid var tvungen att väga mina ord. Vad får jag skriva här, vad får jag inte skriva. Och påhoppen från några personer som inte gillade det jag skrev bidrog också till att jag förändrades. Jag vågade inte vara så öppen, glad och personlig som jag ville vara.

Ölandstoken blommar.
Ölandstoken blommar.

Skilsmässan i maj 2014 gjorde ett bräckligt självförtroende ännu sämre. Jag blev en spillra av mitt forna jag och speciellt tuffa uppdrag på jobbet, där det gällde att ställa folk mot väggen med obekväma frågor, fick mig att må dåligt.
Någon sade då att ett jobb inte ständigt kan vara roligt.
Men jag vill påstå att det kan vara det.
För mig har det bara gällt att hitta de uppdragen.

Just nu har jag bara roliga jobb. Jag får inte lika stor lön som förr, men jag mår bra. Varje morgon känner jag livsglädje och förväntan.

I dag åker jag på en resa med många kära vänner. Snart börjar innebandysäsongen igen och med en del av supportrarna ska vi tagga upp oss inför stundande drabbningar – kanske öppna rösterna lite 🙂

 

Min konflikträdsla

~ Carita Liljendahl ~ 32 kommentarer

Jag känner att jag inte har varit personlig på länge här på bloggen.
Det har ibland känts svårt att avgöra vilka känslor jag kan ventilera här och vilka som bara hör hemma i privata pappersdagboken.

Men under de senaste dagarna har jag funderat mycket kring min konflikträdsla.
Grejen är att jag riktigt på riktigt vill alla människor väl. Jag tror också gott om de allra flesta, även helt okända personer.

Jag vill aldrig såra någon och jag tycker jag gör mitt bästa för att bemöta människor såsom jag själv vill bli bemött.

Men ändå blir det fel ibland. Speciellt då man skriver mejl eller FB-meddelanden till människor. Där får man ju inte fram alla nyanser. Där hörs inga tonlägen, där syns inga miner.

Och jag har allt oftare börjat fundera om mina ansträngningar att inte stöta mig med någon (inte samma som att vara till lags), utnyttjas av en del. Vissa människor vet, andra kanske känner på sig, att jag aldrig blir arg.

Har känt mig lite nere ett drygt dygn nu på grund av en del kontroverser.
Jag vet att jag återhämtar mig efter ett par dagar och åter fylls av livsglädje, inte minst tack vare det stöd jag brukar få här då jag skriver om något som tynger mig.

Så eftersom jag  behövde något som piggade upp valde jag den här bilden!

Ett konstverk som fanns nåägonstans, i en park vill jag minnas, på evenemanget Historiska Hus i Lovisa 2010. Av någon anledning har jag inte publicerat den här bilden på bloggen tidigare.
Ett konstverk som fanns någonstans, i en park vill jag minnas, på evenemanget Historiska Hus i Lovisa 2010. Av någon anledning har jag inte publicerat den här bilden på bloggen tidigare.

I går gick jag genom en del av alla bilder jag sparat på minnespinnar, och det är inte någon liten mängd 🙂
Bland de hundratals, om inte tusentals, bilderna hittar jag fortfarande små pärlor.