Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.

På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.

Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.

I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.

Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.

Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.

Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.

I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉