Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.
På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.
Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.
I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.
Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.
Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.
Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.
I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Tack själv för du delar med dig så generöst. Det har varit både smärtsam och glädjande att läsa…tror nog att det kommer att mynna ut i något riktigt bra.
Heja Carita! 🙂
Tack – du har varit ett stort stöd under resan – och jag hoppas att jag i framtiden kan ha något roligt att berätta, inget speciellt på lut just nu – men behöver ju bara tänka på Maria och dig för att veta att allt kan vända till det bästa ❤
Tycker det är så fint med dessa trasmattor på trottoarerna – man blir ju glad av denna annorlunda utsmyckning. Har faktiskt aldrig sett det ”greppet” förutom på din blogg.
Trasmattorna har förökat sig på ett positivt sätt i vår stad 🙂
Klart att vi vill följa dig framöver. Gott att du nu är på rätt väg i bussen. Vart nu den ska åka?…lite spännande att inte veta det fullt ut heller tänker jag.
Visst är det spännande att inte veta vart man är på väg – att livet ligger helt öppet framför mig, vad som helst kan hända. Tack för att du följer och ger stöd!
Det var ovanligt, att se trasmattor längs en trottoar.
piffigt på något vis.
En skilsmässa är nog alltid jobbig oavsett man blir lämnad eller är den som lämnar.
Vägen är krokig och full av hål och andra tråkigheter men det blir bättre allt eftersom man hittar tillbaka till sig själv igen och är mer sams med skeendet.
I mitt fall var jag den som lämnade och då berodde det inte på att jag hade någon ny.
Jag levde i ett så destruktivt äktenskap med misshandel både fysiskt och psykiskt att jag kände bestämt att om jag inte lämnade skulle jag inte överleva.
Min väg ut och tillbaka har och är krokig men det är ändå så otroligt mycket bättre än de sista helvetesåren i äktenskapet.
Jag tror att det är bra att belysa sådana smärtfyllda händelser som ex. en skilsmässa eller ett dåligt mående.
Många kan nog bli hjälpt av det!
Ha en trevlig helg!
Kram
Tack för att du delar med dig här! Jag tror jag förstår lite av det där med destruktivitet, för jag gick också ut ur ett förhållande en gång av samma orsak. Jag blev misshandlad och levde länge efteråt med rädsla, behövdes inte mer än att en nyckel sattes i låset. Insåg fort den gången att han inte ändrar sig, jag måste bryta.
Så vi har en del liknande upplevelser i bagaget. Märkligt nog verkar människan klara sig ur än det ena, än det andra smärtsamma.
Och ja, vi SKA dela med oss.
Kramar och trevlig helg till dig min vän!
Gillar dig! Och jag kan ännu efter snart 4,5 år känna sting av smärta över att ha vikt mitt liv under ELVA års tid åt en psykopat som var konstant otrogen och som stal mina pengar och klippte mig totalt. DOCK kom det två UNDERBARA döttrar ur detta som bor med mig på heltid och vi har det MYCKET bra. Jag är stolt över oss tre brudar i vår lilla familj.
TACK för att du bloggar och alltid skriver så självklart.
Oj, kände inte till ditt öde. Tack för att delar med dig här. Att våga berätta, tala om det jobbiga, hjälper oss alla vidare.
Du har kommit så långt du också att du ser det positiva som kom ur förhållandet.
Kram och tack för din vänskap!
bakåt kan man inte heller gå
Nä, … eller ja, visst kan man man backa men inte i all oändlighet.
Det oändliga finns väl i framtiden?
Kram!
Trasmattor på trottoarerna? det vill jag nog se med egna ögon:-)
Har du inte under dessa arton månader fått ett enda friarbrev tycker jag väl att det är på tiden att någon förbarmar sig 😉
En fin helg tillönskas!
Hoppas fotografiet duger eller så får du komma till Lovisa och se trasmattorna med egna ögon 🙂
Svaret på frågan om friarbrev är Nej, inte ett enda har kommit och förhoppningar om sådana finns nog inte riktigt heller… har väl varit så pass brutalt ärlig i min blogg att jag skrämmer bort potentiella kandidater…
Önskar dig också en fin helg!
Mer trasmattor åt folket!!! 👏🏻👏🏻👏🏻
Jag tror att jag har redan sagt att tiden rider på snabba hästar.
Snart har det gått 2 år. Och du har växt och utvecklats otroligt mycket. Säkert hjälpt många andra i liknande situationer. Andra har du lyckats reta upp rejält. 😂😂😂😂
Vi har bara en väg att gå. Och det är framme. Det som varit kommer alltid va bakom oss. Vi minns det mesta men oftast bara det bästa.
Och det är också rätt.
Många kramar. 💕💕❤️
Och du har sagt/skrivit så många kloka ord som hjälpt mig på vägen.
Med facit på hand vet jag att jag har vuxit och att jag har många vänner som tycker om mig.
Jag vill fortsätta hjälpa och ge stöd, kanske jag får bli en del av nåt slags stödgrupp i framtiden – det är nåt jag önskar, men nåt jag inte ensam kan bestämma om.
Kramar till dig ❤
Kram!
Vilket fint inlägg! En skakig bussresa har du haft, men nu är du snart framme, starkare och en erfarenhet rikare. Du har utvecklats som människa och nu finns det bara en väg: Framåt. Önskar en skön Allhelgonadag! kream
Tack för ditt stöd och kommentarer under den här tiden – hoppas du vill fortsätta följa min livsresa.
Söndagskram – och fortsatt lugn helg önskar jag dig!
Gillar idéen med trasmattor på gatorna. Skönt att du också kan se ljusa minnen bakåt och även om jag inte följt dig innan så är jag övertygad om att du är starkare idag. Vi växer genom kriser…Kramar
Ja, det gör vi. Att man växer och kommer starkare ur kriserna är bara så svårt att se och förstå då man är mitt uppe i det värsta.
Så många sa till mig för ett år sedan att allt blir bättre, att jag klarar det här. Bra egentligen att jag inte visste hur tidskrävande sorgen är, för jag är säkert inte helt klar med den än. Men jag har kommit ut på den ljusare sidan.
Trasmattorna är fina – i det här inlägget glömde jag skriva att de är MÅLADE på trottoaren, men kanske de flesta förstår det 🙂
Kram till dig!
Jag vet, inte för att jag haft en kris som din utan en annan slags kris. När jag befann mig mitt uppe i den kunde jag inte se att den skulle ta slut. Det var som att sitta i spindelnät och se trådarna löpa utåt men ändå inte kunna röra sig utan bara sitta och vänta på att bli uppäten. Nu vet du att du klarar dig och hade kanske varit konstigt om din sorg är över än. Beroende på hur lång tid du och den här mannen var ihop så kan det nog ta sin lilla tid och helt kommer det nog aldrig att läka. Du däremot kommer att hantera det bättre och bättre för var dag, ibland kommer du att tänka tillbaka…men ingen kan ta ifrån dig att du har gått igenom detta och kommit ut kanske som en skörare men starkare kvinna. Skörhet kan också växa sig och bli en styrka.
Nu känner jag mig naiv jag tänkte att det var riktigta men nu fattar jag ju att de är målade (*skäms*). Många kramar till dig och starkt att dela med dig. Jag tror det hjälper många andra som inte orka prata om sina känslor. Kram
Tack för att också DU delar med dig ❤
Vet inte vad din kris handlade om och det är inte nödvändigt att ha alla detaljer, vet bara att du förstår – eftersom du själv varit mitt inne i något oerhört tungt.
Min man och jag var gifta sexton år. Han var mitt livs största kärlek och jag var kanske lite naiv nog att tro att jag också var hans, och att om problem uppstod så skulle man alltid kunna tala om dem, och ta sig genom allt tillsammans – det hade jag lovat inför Gud – men vi hade inte samma värderingar, det har tagit tid för mig att inse det. Ändå beskyller jag inte honom för något, är tacksam för tiden vi fick tillsammans. Det krävdes mod av honom också att ta steget, att hoppa ut i "tomma intet" och inleda en ny relation.
Och för att det här inte ska bli en roman 🙂 … känner att det finns mycket att säga, så tycker jag också att det är ett tecken på styrka då man vågar visa hur svag och bräcklig man är, därför har jag också valt att berätta om mitt dåliga självförtroende, hur jag tycker jag inte är särskilt vacker osv.
Bamsekram till dig Fru Månsson!
🙂
Man läser inte en blogg för bara en dels skull,man läser den pågrundav helheten,alla upp och ner vändningar,variationen,kärleken och sorgen..här för att stanna😉
Och den mattan har jag missat,men jag åker så sällan buss,susar bara förbi i bilen och då missar man ju en hel del..ska ta mej en promenad någondag😊
Jag antar att mattorna vid busstationen är ganska nya. Såg dem själv första gången, men åker ju inte heller buss så jätteofta.
Känns fint att veta att du gärna läser min blogg. Har ju ändå märkt att då jag skriver något sorgligt eller lite mer dramatiskt är det MÅNGA som läser.
Då jag visar foton och är ganska allmänt glad har jag ”bara” 250-500 läsare per dag.
Kram!