magnus_hedman

När ljuset släcks

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar
Vill du vara med i utlottningen av den här boken? Följ instruktionerna på bloggens startsida.
Vill du vara med i utlottningen av den här boken? Följ instruktionerna på bloggens startsida.

… heter en bok av Magnus Hedman.

Den förre landslagsmålvakten i fotboll från Sverige berättar öppet om sitt liv. Hur han tränade extremt hårt, nådde toppen, hade en vacker hustru och mycket pengar.

Men vad händer då ljuset släcks, då karriären är över, och då man förlorar allt för att man gjorde misstaget och trodde att lite narkotika kunde pigga upp ens vardag?

Vill du vara med i utlottningen av boken, följ instruktionerna på bloggens startsida (uppe till höger).

Smycket som jag lottade ut i förra omgången vanns av Nina Antas i Lovisa. Grattis! Smycke.

Inte lätt att fotografera gammal tant

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Inspirationen till detta blogginlägg fick jag från Magnus Hedmans blogg. Han tar ofta självporträtt. Ni vet –  sådanadär långa-armen-bilder. Jag ville göra samma sak. Problemet är väl dock att jag inte är lika snygg och lättfotograferad som han. Jag har säkert inte lika långa armar som han heller, målvakt som han var.

På jobbet har jag lärt mig att äldre damer ser bättre ut om de fotograferas uppifrån. En fotograf får aldrig skylla på objektet och säga jamen va fan, hon kan skylla sig själv då hon ser ut som hon gör.

Men det var nog lättare sagt än gjort att agera som en god fotograf.
Med livet och kameran som insats fick jag denna bild.
Men jag gjorde det – en nästan perfekt Hedman!

Lässtunder

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I går läste jag ut Magnus Hedmans ”När ljuset släcks”. Så just nu har jag ingen riktigt medryckande bok. Jag rekommenderar Hedmans bok, och hans blogg också för den delen.
Boken om Zlatan Ibrahimovic var också bra, men på ett helt annat sätt. Hedmans bok berörde mig mer känslomässigt. Fasiken en sådan nedåtgående spiral han hade i sitt liv fram till nyårsdagen 2011… Att han orkat komma upp från det nattsvarta hålet är ett litet mirakel.

Brist på läsning råder ändå inte i vårt hus. Det finns tidningar i massor. Som till exempel fredagens Helsingin Sanomat där det fanns flera intressanta artiklar om Sofi Oksanen och hennes bokrelease i Tallinn.
Men som ni ser behöver man ett helt bord för att kunna läsa HS. Jag väntar verkligen på den dag tidningen kommer i tabloidformat. Det beslutet lär ju vara fattat.

Sista kapitlen formas

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det är sannolikt att jag i dag skriver de sista kapitlen i boken som inför läsarna har arbetsnamnet ”Adrian III”.
Varför jag använder ordet ”sannolikt”? Jo, för att jag inte vet hur lång tid det kommer att ta och vilka eventuella överraskningar dyker upp på vägen. Då menar jag inte telefonsamtal eller annat som avbryter, utan hur karaktärerna beter sig.

Det känns märkligt att vara inne på slutrakan. Jag har haft ledigt från jobbet för att få boken klar, så snart har jag nått målet. Och jag väntar förstås på den dag då jag får ha min tredje bokbebis i min hand.
Men det är vemodigt också. Ett krävande jobb håller på att bli klart. Jag både vill och inte vill släppa arbetet.

Därför känns det bra att ha strukturerna för ”Adrian IV” klar 🙂

Jag har fått mycket inspiration i min slutspurt av att som avkoppling i skrivarbetet läsa Magnus Hedmans ”När ljuset släcks”. Konstigt nog känner jag igen Adrian i Magnus, eller tvärtom. Inte för att Adrian någonsin spelat toppfotboll, genomgått en skilsmässa eller varit inblandad i dopingskandaler.

Utan mer för att de är rätt lika som personer. Bägge har temperament. De talar först och tänker sedan. Och de har lärt sig massor med åren, om hur man tyglar temperamentet  och lär sig veta vad som är det bästa för en själv.

Att läsa ger balans

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Då jag skriver skönlitterärt läser jag också mycket, allt från tidningar till böcker. Nyss läste jag Staffan Bruuns ”Tenorens dotter”.
Då jag läser andra böcker handlar det inte om att stjäla idéer, utan mera om ett slags balans. Jag behöver den rytm andra författare bidrar med i sin text.

Ibland kan jag dock bli lite sur också, som då jag ser att samma ord och idéer som jag jobbat med under tre år återkommer i Bruuns bok. DNA, saliv, hårstrån… till och med ordet Guantánamo använder han…
Men det är väl bara så att den finlandssvenska och svenska författarvärlden är liten. Dylika idékrockar kan inte undvikas.

I dag beställde jag via svärmor i Sverige Magnus Hedmans ”När ljuset släcks” som han skrivit med hjälp av Gunnar von Sydow. Den ser jag fram emot att få börja läsa.

Jag känner mig lite jäv att ”recensera” Bruuns bok, men kan inte låta bli att hålla med recensenten Mathias Rosenlund i Hufvudstadsbladet. Han skriver så här: Dialogen är rapp och smidig även om den i vissa partier klingar falskt, det låter ibland som om karaktärerna snarare läser upp referat av tidigare händelser än talar med varandra.

Lite naivt blev det ibland också med Humlan Hugo och de åländska avfallsinspektörerna, men jag läser ändå gärna Bruuns böcker för att de är lätta att ta till sig.