män

Glad måndag 17-03-2025

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Ibland kommer veckotidningen som jag fick av mamma i julklapp om fredagar, ibland på måndagar. Hämtade den nyss från postlådan. Det är kallt ute, minus fyra grader låter kanske inte så mycket, men då jag längtar efter våren och sommaren är dessa grader samma som VINTER 🥶

Men Hemmets Journal gör mig glad. Jag hade många år Året Runt, men tröttnade lite på den och ville testa en annan tidning. Den här läser jag på några dagar, från pärm till pärm.

Igår var det sol och blå himmel, kallt även då. Men passade på att ta ett foto av Bastion Ungern i samband med att jag fotograferade en annan närliggande plats för en text till Nya Östis om ett nämndbeslut.

Tycker ju ibland att jag inte har något nytt att komma med i min blogg. Allt har fotograferats… men nåja, nä – det stämmer väl inte. Inget spännande om privatlivet finns heller att berätta, allt lunkar på.

Ett par män har jag haft kontakt med, men om jag uttrycker mig diplomatiskt så är det mod som saknas från deras håll.

Att bara träffas i smyg innanför fyra väggar säger jag nej tack till. Jag anser mig vara värd mycket mer än det.

Ett annat önskemål som jag har, men som verkar svårt att uppfylla, är att mannen ska kunna uttrycka sig i skrift, inte bara prata på.

En bekant till mig, en man, sade för en tid sedan ”du är för kräsen”. Betyder det att jag inte får ha önskemål och förväntningar? Vi talar ju inte ens om absoluta krav. Ska jag nöja mig med vad som helst som kommer emot på två ben och som kläcker ur sig vad som helst, eller som i värsta fall är helt tyst?

Nej, nej. Jag går vidare 🥰

Vad är den dejtande ute efter?

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

För många år sedan, efter skilsmässan 2014, en bit in på 2015, dejtade jag. De flesta jag ”fick på kroken” var ute efter sex, eller i alla fall ville de inte ha ett seriöst förhållande. Några var helt öppna med det, en annan blev fast för att umgås med mig men samtidigt dejta en väninna till mig. ”Hups, vilken otur att ni råkade känna varandra”, var hans svar när jag konfronterade honom.

Läste igår en artikel i Året Runt. Den handlade om vad vi kan tänka på då vi dejtar via nätet. Främst riktade sig texten till äldre personer som lever ensamma och kanske längtar efter något slags umgänge.

Texten jag visar bild på är rätt beskrivande, anser jag. Om en man inte är ute efter bara lösa förbindelser eller sex då och då, vill han bli sambo ganska fort. Jag har varit med om sådana som vill träffas direkt, som vill tala ofta i telefon och kanske en del av dem vill ha just det som står här i tidningen, ”en kvinna att komma hem till”. Däremot vill de flesta kvinnorna leva som särbos för att kunna fortsätta träffa sina vänner, ha kvar sina hobbyn och leva enligt sina vanor, även ha det lugnt hemma utan att behöva ”passa upp någon”.

Riktigt så här enkelt är det hela förstås inte, så jag är inte ute efter att generalisera. Men då jag läste det här med att män vill ha nån att komma hem till och kvinnan vill ha någon att gå ut med, då kände jag igen mina egna tankar.

Josefin Nilssons öde och lite annat…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

Att behandlas som luft

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Ytterligare ett opublicerat minne från trädgårdsmässan i Tammerfors i april.
Ytterligare ett opublicerat minne från trädgårdsmässan i Tammerfors i april.

Häromdagen råkade jag på en vän som jag umgicks ofta med förr. Men någonting har hänt och jag har ingen aning om vad det är. Det finns en obegriplig kyla i luften, blickar vänds bort. Jag har på olika sätt försökt uppmuntra på distans då vännen haft det svårt, till exempel skickat kort och hoppats vi ska kunna ses. Men jag har varken fått tack eller svar.

Slutligen har jag tänkt att det troligen är bäst att ge upp.
Men frågan om varför det gick såhär finns alltid kvar.
Kanske jag vågar ställa den någon gång, direkt till min gamla vän.

Osökt kommer jag ändå att tänka på att en tredje eller fjärde part ligger bakom alltsammans. Under de två senaste åren har jag tvingats inse att alla inte vill mig väl.
Så därför fortsätter jag hoppas att den som hör något ofördelaktigt sägas om mig, eller som undrar om jag har ihop det med nån man, ska våga komma direkt fram till mig och fråga hur saker och ting står till. Det här med män är väl alltid lite extra intressant. I och med att jag har många vänner på den fronten ”paras” jag ju också ihop med flera av dem…

Men som sagt – fråga bara, vad som helst – jag lovar ge ett ärligt svar – utan att bitas först 🙂

 

Lappträskvyer och några viktiga M

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

En fin liten byskola i Kapellby, Lappträsk.
En fin liten byskola i Kapellby, Lappträsk.

Länge leve byskolorna, närheten till naturen, gemenskapen. Allt kan inte räknas i pengar, allt FÅR inte räknas i pengar. Jag blev varm om hjärtat när jag besökte Kapellby skola i Lappträsk i dag. Sådana härliga elever och lärare, sådana sunda tankar om vad som är bäst för alla. Att vistas mycket utomhus, att röra på sig.
I dag hade skolan besök av Finlands Svensk Idrott och projektet Skidkul – idrott i skolan. Mer om det i tidningen Östnyland nästa vecka.

Bjuder ännu på vackra vintervyer från miljön nära skolan. Hade gärna fotograferat landskap på vägen mellan Lappträsk och Lovisa men att stanna bilen där på landsvägen och stiga ut för att ta bilder hade inte varit en så god idé ur trafiksäkerhetssynvinkel sett.

Solen tittade fram mitt på dagen och naturen är så otroligt vacker just nu.
Solen tittade fram mitt på dagen och naturen är så otroligt vacker just nu.

Här spelar man basket då snön smultit.
Här spelar man basket då snön smultit.

Från skolgården till träsket är det inte många hundra meter.
Från skolgården till träsket är det inte många hundra meter.

Och sedan kommer vi till den hemliga bokstaven M. Den har inte den här gången något att göra med den fiktiva personen som i böckerna och filmerna om James Bond är chef över den brittiska underrättelsetjänsten 🙂

Nej. Nu råkar det sig att jag har träff med tre personer vars namn börjar på bokstaven M den här helgen. De är alla kvinnor, men med handen på hjärtat säger jag att jag inte ändrat läggning – alla är ”bara” väninnor 🙂
Den fjärde personen vars namn börjar på M blir förhoppningsvis med tiden något mer än bara en vän. Och då är det M som i Man som gäller.

Kvällens konstalster

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer

Vad har konstnären tänkt på egentligen?
Vad har konstnären tänkt på egentligen?

En dryg månad sedan jag senast var på konstkurs. När vårterminen sparkade i gång förra tisdagen var jag förhindrad att delta eftersom jag hade en dejt.

Jaha, så var det avslöjat. Men det visste nog rätt många av er ändå.
Och har man lite humor kan man ju kalla det här verket ”Missad kurs”.

I början av kvällen hade jag inga idéer alls. Jag målade på måfå en massa i svart, grått, citrongult som vanligt och sedan rött.

Så småningom började konturerna av en människa forma sig. Det skulle bli en man, men först trädde kvinnan fram. Sedan kom mannen, och ja… jag vet… han är naken.

Så jag funderade faktiskt en timme innan jag beslöt mig för att lägga ut den här bilden. Jag har ju mer eller mindre lovat mina läsare på bloggen att våga visa vad jag målar.

Men… en frånskild kvinna på femtio plus som målar nakna människor?! Tänker hon bara på DET? Eller på SÅNT? Ni vet.
Om en man målar nakna människor tror jag inte samma frågor uppstår lika fort. Eller har jag helt fel?

Sedan kom jag på att jag nog inte är den första kvinnan i världen som målat något sådant här smått erotiskt 😉
Så jag beslöt vara modig och visa mitt verk.

Skilsmässan fem före klar

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer

… och jag som trodde jag skulle gråta när jag fick brevet.
Eller åtminstone då jag undertecknade det.
Men vet ni, jag kände nästan ingenting. Kanske lite vemod. En stilla undran, hur gick det nu så här? Vi som alltid skulle vara tillsammans.

Svarsbrevet far i väg i morgon.
Svarsbrevet far i väg i morgon.

Eftersom jag tagit mina bloggvänner med på resan ända från den dag jag i juni skrev inlägget Skilsmässobloggen? vill jag låta er få ta del av hela historien. Och för er som så vill är det bara att läsa vidare här så får ni veta ”vad som hände sedan”.

En dag efter att betänketiden var slut skickade ex-maken in papperen. Det tolkar jag som att han är fullständigt säker på sin sak 🙂
När jag fick första brevet i somras av tingsrätten kluddade jag dit en kommentar i stil med ”motsätter mig skilsmässan, men vet att det inte spelar nån roll”.
Heh! Lite var jag tvungen att obstruera.
Men i dag gjorde jag inget annat än skrev under, stoppade papperet i svarskuvertet som jag klistrade igen.

Livet går vidare.
Hann redan under ett par månaders tid hålla kontakt med en annan man, men när jag tyckte vi skulle träffas IRL blev han förskräckt. Misstänker att han inte hade rent mjöl i påsen eller alla hästar i hagen…
Så det var bara att dra några djupa suckar och gå vidare – åter en gång.

Följande dag träffade jag en ny man 🙂 Men tro nu inte att jag bjuder hem honom direkt. Jag vill bara säga att svårare än så här verkar det inte vara.

Och ja-ja-ja … klart jag är försiktig på alla sätt. Ni skulle bara veta vilka försiktighetsåtgärder Bond och jag vidtagit 😀

En märklig bild

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… tagen av en märklig person (jag) som är på ett märkligt humör på grund av ett märkligt förhållande jag håller på att reda ut.

Vad håller han på med, karln?
Vad håller han på med, karln?

Bilden är tagen genom persiennerna från frisörsalongen. Min bil syns inte på bilden eftersom jag på grund av mannen med stoppskylten parkerade en bit ifrån.
Jag frågade vad han höll på med men fick bara ett leende till svar. Sedan började han prata i en walkie talkie. Märklig man, tänkte jag. Det verkar vimla av märkliga män i mitt liv…
Det visade sig att mannen var en av många trafikvakter eftersom inspelningarna av filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter, länken tyvärr bara på finska) pågår i Lovisa. En barnfilm har gjorts här redan tidigare, under sommartid. En trailer av den syns längst ner på sidan jag länkade till.

Humöret är lite bättre i dag än igår då jag på kvällen var rejält arg. Men det är bra att låta känslor pysa ut, tror jag.
I kväll ska jag festa loss med vänner som jag känner, människor som jag varit nära i många år, som vet vad jag varit med om och i vars sällskap jag kan vara helt mig själv. Det är Lovisa Tors supportrars vinterfest. Hoppla!

Mannen i mitt inre vill ut på kvinnodagen

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Kvinnodagen väcker många tankar och jag tycker min kollega Anna Malin skrivit tankeväckande om den i dag.
Kvinnodagen väcker många tankar och jag tycker min kollega Anna Malin skrivit tankeväckande om den i dag.

Säger någon ”lilla gumman” åt mig eller ”lilla hjärtat” så ska det vara av sann kärlek, av omsorg eller av omtanke. Orden ska inte betyda ”nu ska jag förklara för dig hur saker och ting förhåller sig på riktigt” eller vara en anspelning på att jag är ett hysteriskt fruntimmer som måste lugnas ner.

Kvinnodagen väcker många tankar och åsikter. Jag tänker inte gå in på allt kring det, då blir den här texten för lång.

Jag vill bara ta ett enda exempel.
Låt mig säga att jag vill ha samma kroppsliga manér som en man. Placera händerna bakom nacken och luta mig bakåt, sträcka ut benen och sära på dem så att jag sitter riktigt bekvämt.

Låt mig säga att jag vill vara lite sarkastisk, odla ironiska skämt och ibland dra till med en vits som går under bältet.

Du ska nog vara lite försiktigt med det där, fick jag höra för några år sedan. Särskilt försiktig skulle jag vara eftersom jag då hade en mellanchefsposition.

På samma arbetsplats fanns det en drös med män som inte behövde vara försiktiga med sina uttalanden och skämt vare sig på Facebook eller i sina bloggar.

Så om det nu ska firas en kvinnodag så firar jag den genom att försöka våga vara den man som bor i mitt inre. Det är väl Adrian som bankar på där och vill ut 🙂

(den som blev nyfiken på Anna Malins ledare i Östra Nyland hittar den här)

På FÖRSTA sidan i Husis…

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Blev överraskade av att hitta mig själv på Hufvudstadsbladets parad. Men visst var det kul också!
Blev överraskade av att hitta mig själv på Hufvudstadsbladets parad. Men visst var det kul också!

Mittuppslaget och kulturen såg ut så här.
Mittuppslaget och kulturen såg ut så här.

Nu beter jag mig inte alls som en typisk östnylänning. Alltså, jag är inte så anspråkslös som jag borde vara. Och Jantelagen – vad handlar den om?

Klart att jag är glad att Hufvudstadsbladet ville intervjua mig. Jag har skrivit tre böcker, men jag har gett ut dem på eget förlag, och då är det svårare att få synlighet.

Jag är nöjd för att skribenten ur allt mitt svammel, och mina mycket ostrukturerade svar på hennes frågor, lyckades få fram exakt det jag tycker är viktigt.
Att kärleken har många ansikten och att jag önskade jag kunde få vara man för en enda dag. Under den dagen vill jag inte göra några tråkiga saker, typ rensa avloppet. Nej, jag vill vara man för att jag vill höra andra skratta åt mina skämt, åt sarkasm och ironi och småvulgära vitsar. Sådant som män skrattar åt då det är män som berättar allt det där skojiga.

Nu är det ju så att jag får leva ut min manliga sida genom Adrian. Men om det är så att han är bisexuell (vilket jag inte vet om han är), så är jag inte det – om nu nån sitter och funderar på den saken.

Hela intervjun kan ni läsa tisdag 4 december på http://www.debutsky.fi under fliken Sagt / Tidningsklipp. Jag kommer att länka till grejen från den här bloggen också, sedan då min webmaster fått ut texten.