Talade med en äldre man och hans fru i dag, reportaget publiceras på lördag. Den 30 november har det gått 75 år sedan vinterkriget startade i Finland. Det är inte många som har minnen kvar från den tiden mer.
Så om någon av dem som finns kvar vill prata och berätta om olika minnen från krigstiderna – det kom ju ett fortsättningskrig också – så lyssna på dem och gör anteckningar, skriv artiklar, så länge det är möjligt.
Jag är oerhört tacksam för att den här familjen bjöd in mig till sitt hem och delade med sig av minnena från en strapatsrik resa.
Vår vän från Sverige bjöd på den här lätta lunchen i dag, tack tack!
Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.
Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.
Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?
Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.
Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.
I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.
Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.
Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.
Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.
Salen kallar jag det här rummet och det är ett av dem jag gillat mest.
I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.
Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.
Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.
Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.
Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.
Detaljstudie av en tavla vi fick då vi hade varit tio år gifta.
Vaknade strax före klockan sex och kunde inte somna om. Tankar och minnen virvlade runt i huvudet.
4.7.1997 träffade jag mannen som skulle komma att bli min make.
4.7.1998 lovade vi varandra evig trohet.
Det var inget stort bröllop med kyrklig inramning. Men det blev minnesvärt ändå. Vi sade ja till varandra under ett äppelträd på gården vid det hus jag ägde på den tiden.
Sedan dess har vi då och då låtit oss fotograferas på nytt under samma äppelträd. Ett antal andra fotografier har också tagits under sjutton år. I vardagssituationer, på högtider med och utan släkten närvarande, på resor…
Och som sagt – jag hade alltid inbillat mig att vi skulle åldras tillsammans. Jag trodde på det där med evig kärlek. Visste att det skulle komma uppförsbackar, motvind, djupa dalar… men tänkte alltid att sådana tar man sig tillsammans genom.
Nu är jag ensam om att tvingas gå framåt en timme, en dag, en vecka i sänder.
Klockan är tjugo i sju, himlen är åter en gång grå, änglarna gråter.
Den här dagen var under sexton år en glädjens dag, vi skålade, gick ut och åt tillsammans, gav varandra gåvor.
Den här dagen har gett mig massor av vackra minnen. De smärtar i dag. Och jag måste lära mig leva med dem, för den här dagen kommer jag ju aldrig att kunna glömma ❤
Någon samlar på pennor, andra på vykort. Frimärkssamlingar kanske inte är lika vanliga i dag som förr, eller samlingar av etiketter till tändsticksaskar. I mitt barndomshem finns en samling av omslagspapper till godis inklistrade i album. Många minnen väcks till liv när man ser på dem 🙂
Vi har en ganska stor samling av nyckelringar. Också de väcker minnen till liv. Vi minns var vi köpt dem och då vi tänker på den staden eller det landet dyker nya minnen upp.
Så som det anstår en riktig Bond-supporter har jag nu också senaste rullen på dvd. På biografen såg jag filmen två gånger, nu kan jag vara med Craig hur ofta jag vill i hemmasoffan.
Till saken hör att det var maken som sa att filmen finns till salu på Lidl. Jag hade inte alls koll på det, så ni förstår att guuben min har full förståelse för mitt Bondintresse.
De små blomsterarrangemangen är fortfarande fina.
Det här blomsterarrangemanget fanns som bordsdekoration på minnesstunden efter morbrors jordfästning i lördags. Har två av dem hemma. Nu sprider de glädje, och minnena dör ju aldrig.
I dag har jag första vintersemesterdagen. Skötte med Guuben en del ärenden på stan. Bussbiljetter till Tammerfors, ny hängare till badrummet, bensin till bilen, mat och dvd från Lidl, fågelmat och en borste med skaft som man kan sopa snö med till sommarstället.
Och i kväll har Tor åter hemmamatch. Med risk för att låta tjatig skriver jag ”hoppas det blir seger”… för det var ett tag sedan senast.
När jag städade lådorna i mitt lilla förlag, som finns på ett par kvadratmeters yta i samma rum som jag sitter och skriver, hittade jag det här kortet.
All läsarrespons värmer, men det här var speciellt eftersom tacket kom från tre pensionärer i åldern 84-88 år. De hade alla läst ”Horny24” och funnit den såväl lättläst som intressant. Erotiken i boken piggar upp ”gamlingar”, och så får man sig ett gott skratt emellanåt, skrev de.
Kortet fick jag för fem år sedan så jag vet inte om samtliga läsare är kvar i livet, men kortet är ett av många fina minnen.
I dag har jag fortfarande haft massor att göra.
Jag har kontaktat min arbetsgivare och hört mig för om vi har en monter på bokmässan i Helsingfors och om jag får sälja min bok där.
Jag har mejlat med Maria, hon som ritat pärmen. Hon har lärt mig vad en template är (modellen som omslaget görs på, så att bland annat vikningarna blir rätt).
Jag har talat med en av producenterna för en tidning om finlandssvenska böcker som ska ges ut i oktober.
Jag har avtalat tid med en kollega som ska hjälpa mig lägga upp boksidorna så att jag senare får dem i pdf-format till tryckeriet.
Dessutom har jag kontaktat Finlands svenska författareförening och anhållit om en blankett för medlemskap.
Så jag har en hel del att göra, fastän ”Adrian III” i det stora hela är klar.
Skrev tacktexterna i går. De kommer i slutet av boken och riktas till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig i projektet.
Och visst… jag måste skriva persongalleriet också!
Det hela började med att jag letade i en låda efter en utskrift på min korrespondens med ISBN-centralen. Jag har ett eget förlag där jag hittills gett ut två böcker. Efter den andra boken erhöll jag tio standardnummer för det här förlaget. Varje bok bör ju ha ett ISBN-nummer.
Jag är den enda ”anställda” på det här lilla förlaget. Det betyder att den vackra dag då tredje boken anländer i sina lådor kommer de alla hem till mig. Då är det trångt om saligheten i min författarhörna och mycket jobb blir det att ta emot beställningar och att posta böckerna.
I en papplåda och i ett par pärmar har jag sparat så gott som alla kvitton. Här finns kopior av fakturor och kvitton från posten. Men här finns också recensioner och urklipp av intervjuer. Här finns brev med respons som jag fått av läsarna. Ja, i lådan finns helt enkelt hundratals minnen.
Så jag blev sittande där en stund, tills jag kom ihåg vad det var jag jagade.
Nu är mejlet till ISBN-centralen skrivet.
I dag blir det en paus med ”Adrian III”. Jag ska göra ett annat skrivjobb och på kvällen ska vi koppla av i goda vänners lag över en bit mat och något gott att dricka. I morgon kväll fortsätter jag säkert med både författande och annat förlagsarbete igen. Mycket jobb återstår, men det är så roligt alltsammans!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 