Så tänker jag ofta själv. Man skriver i all hast ett meddelande, så kort man kan, på Messenger eller i ett mejl eller i ett sms.
Jag skriver dessutom fort med tiofingerssystemet, i alla fall mejl och Messenger via datorn. Sedan märker jag att saker och ting inte var så genomtänkta, det blev fel syftningar eller annat som kunde missförstås. Fingrarna är liksom snabbare än den genomtänkta tanken…
För det mesta skrattar vi, vännerna och jag. Känner man varandra väl låter man sig inte störas.
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur ledsen jag kände mig för vänskap som runnit ut i sanden. Jag förstod inte varför det hade hänt och varför jag inte fick tack för kort jag skickat.
Nu har det visat sig att fel personer känt sig träffade av inlägget…
Så här kan det gå då man försöker vara saklig för att inte såra någon. Jag är ju fortfarande rädd och försiktig i överkant efter att min blogg av ett par personer fick stämpeln hatblogg då jag skrev om skilsmässan.
Det är tråkigt att bli missförstådd även då jag gör allt jag kan för att skriva sakligt. Jag vill kunna ventilera mina känslor här eftersom jag får så många kloka råd och så mycket stöd.
Det positiva med den lätt upprörda responsen jag fått är att jag vet att min blogg är läst. Det ser jag på statistiken.
Jag vet att jag också har ett ansvar då jag skriver här. Tyngden av det har jag känt så pass att jag under långa tider inte vågade skriva något personligt.
Exakt vilken person jag tänkte på i första hand då jag skrev ”Att bli behandlad som luft” kan jag ju inte skriva ut här. Men så mycket kan jag säga att hen inte bor i Lovisa stad. Att det sedan finns fler som ”känner igen sig” i texten kan jag inte hjälpa. Det är ju egentligen lite sorgligt och får mig att inse att vänskapen med flera personer har förändrats med åren.
Men DET i sig är väl bara naturligt om jag får tro alla de kloka ord jag fick bland kommentarerna på ”Att bli behandlad som luft”.
Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.
Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.
Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦
Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.