naken

När ingen ser mig så…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… går jag klädd hur som helst. Om det är mycket varmt sommartid, är jag så gott som naken hemma. När ingen ser mig döljer jag inte valkar på kroppen, jag kan sitta bredbent och då INGEN HÖR kan jag prutta bäst jag vill 😀

När ingen ser mig, kan jag fälla en tår över orättvisor eller för att jag känner att jag aldrig kommer att träffa nån som älskar mig sådan som jag är. Men gråten är nog inget jag alltid döljer. Jag fäller tårar också då andra ser det, speciellt då jag kan lita på motparten, veta att jag får förståelse.

När ingen ser mig petar jag mig i näsan ibland.
När ingen ser mig kan jag ta några danssteg, gå fram till spegeln och säga ”du är vacker, du är bra som du är” och när ingen ser mig brukar jag berömma mig själv.
”BRA SMULAN!” säger jag med eftertryck.

Det här är en del av Orsakullans bloggutmaning 31 frågor i mars.

Så mycket jag skulle vilja berätta…

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Minns ni när man skrev brev förr? Riktiga handskrivna brev som postades till brevvännen.
Ofta började man så här: Hur mår du? Jag mår bra.

När folk frågar hur vi mår svarar vi ofta slentrianmässigt ”jo tack, jag mår bra”. Undrar vilken reaktionen skulle bli om man svarade ”ja-a du, jag mår jättedåligt just nu”.
För ofta är ju själva frågan lika slentrianmässig som svaret.

Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra :-)
Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra 🙂

Ändå tycker jag att jag med gott samvete i dag kan svara ”jag mår bra”.
Jag har lärt mig mycket under de snart två år som gått sedan skilsmässan.
I själva verket har jag gjort en ganska otrolig resa.

Efter ett sexton år långt äktenskap, som jag själv tyckte var lyckligt, fanns det inte på kartan att jag skulle börja se mig om efter nya män. Blotta tanken på att klä sig naken inför en främling kändes orimlig 🙂

Men det som kändes så gott som omöjligt då visade sig gå hur bra som helst. Jag hade turen att träffa omtänksamma människor.

Allt det där som hände då, och allt det som händer i mitt liv just nu, skulle jag gärna skriva öppet om.
Men har jag lärt mig något under de senaste två åren så är det – tyvärr – att inte för tidigt gå ut med allt jag känner lycka för.
Innan läget stabiliserat sig är det oftast skört. Osanningar om mig har spridits och lett till att både projekt och förhållanden skjutits i sank.

Så just nu håller jag tyst om tre saker som känns väldigt bra i mitt liv.
Jag lovar att berätta om dem alla i framtiden. Sedan då läget är stabilt.

Jag kan också berätta om allt gått åt fanders, men då vill jag att det ska ha gjort det av andra orsaker, inte av den att jag berättat om allt på min blogg.

Jihuu…

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

… snart bär det iväg för Mumin och mig.
Under veckoslutet packar jag.
Och gissa om det är mycket som ska med? Bara dator- och kamerautrustning, kortläsare, laddare och sladdar väger massor.
Prioriterar jobbet och tvingas säkert ge efter på mycket annat. Sådant som hygienartiklar och kläder.
Se upp Amsterdam – jag kommer att gå omkring illaluktande och naken!

Resväska.

Undervattensbarn

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Detaljstudie av kvällens naivistiska skapelse.
Detaljstudie av kvällens naivistiska skapelse.

Det blev inga bara bröst eller annat naket på konstkursen den här gången. Kan erkänna att jag hade sådana motiv i tankarna eftersom jag fick en bild av en vinterbadande M i går.

Men jag tror att börjar måla de där mer erotiska motiven ensam hemma någon gång. Känns trots allt lite genant att sitta i en grupp och rita eller måla snoppar och annat intimt.

Därför fann jag mig plötsligt måla något som liknade narcisser. Hallå! Det är ju påsk snart. Och våren har gjort tjuvstart, tydligen vårkänslorna likaså.

Sedan målade jag av farten mera gräs och en antydan till himmel.
Varefter det blev bara mera blått och blött på duken.
Och så såg jag att jag hade skapat en värld under vatten.

Tycks ha en förkärlek för hår, ögon, näsa och mun. Men därvid stannar det eftersom ansiktsformer och övriga kroppsformer är svåra att få till. Försökte få lite färg på individernas kinder men det blev inte bra. Tog då en pappershandduk och tryckte med den mot tavlan, vilket resulterade i att färg och form för ögonen också ändrades. Spännande!

Ledsen för att det inte är M med naken överkropp ni får se här.
Den bilden håller jag helt för mig själv ❤

Kvällens konstalster

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
Vad har konstnären tänkt på egentligen?
Vad har konstnären tänkt på egentligen?

En dryg månad sedan jag senast var på konstkurs. När vårterminen sparkade i gång förra tisdagen var jag förhindrad att delta eftersom jag hade en dejt.

Jaha, så var det avslöjat. Men det visste nog rätt många av er ändå.
Och har man lite humor kan man ju kalla det här verket ”Missad kurs”.

I början av kvällen hade jag inga idéer alls. Jag målade på måfå en massa i svart, grått, citrongult som vanligt och sedan rött.

Så småningom började konturerna av en människa forma sig. Det skulle bli en man, men först trädde kvinnan fram. Sedan kom mannen, och ja… jag vet… han är naken.

Så jag funderade faktiskt en timme innan jag beslöt mig för att lägga ut den här bilden. Jag har ju mer eller mindre lovat mina läsare på bloggen att våga visa vad jag målar.

Men… en frånskild kvinna på femtio plus som målar nakna människor?! Tänker hon bara på DET? Eller på SÅNT? Ni vet.
Om en man målar nakna människor tror jag inte samma frågor uppstår lika fort. Eller har jag helt fel?

Sedan kom jag på att jag nog inte är den första kvinnan i världen som målat något sådant här smått erotiskt 😉
Så jag beslöt vara modig och visa mitt verk.

Inga gardiner, tack!

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Varken Adrian Debutsky eller jag gillar gardiner.
Ibland måste jag ändå påminna mina bloggläsare om att Adrian är huvudpersonen i mina romaner. Han finns på riktigt i min värld, men är fiktiv – försök nu sedan förstå vad jag menar 🙂
Adrian är alltså INTE samma person som min make Benny. Det måste jag av någon anledning ofta förklara då jag talar om mina böcker.

Jag gillar inte gardiner och det gör inte Adrian heller. Däremot tycker min make att man ska ha gardiner, men vi kompromissar många gånger och väljer kappor. Det finns nämligen inga grannar som har insyn till oss. Och varför förstöra en fantastisk utsikt över skog och hav (se bilden) med gardiner?

Men jag håller med om att gardiner kan behövas för att dämpa ljud i en lägenhet. Samma funktion har tjocka mattor.

Men Adrian har inga gardiner i sin trea på Bulevarden. Bara en skir och vit hissgardin i köket och persienner i trä i sovrummet.
Han går ofta naken där hemma och bryr sig katten i om någon ser honom. Jag antar att han VILL att nån ska se honom, men han bor ju på fjärde våningen mitt emot en park så chansen/risken är rätt liten.

Dessutom – kom ihåg – jag talar om ADRIAN – det är HAN som går naken omkring hemma. Inte någon annan, som till exempel jag.
Och visst – jag hör någon fnysa ”och vem tror du skulle vilja se det då”…
Hahaaa 😀 … det vet man väl aldrig?