
I affären såg jag plötsligt att jag hade en tomat i min korg.
– Har du lagt den där, frågar jag Adrian. I så fall saknas prislappen.
Han påstår sig vara oskyldig.
I kassan lägger han upp den på disken där man ska lämna pengarna.
– Någon har tappat sin näsa, säger han. Ni sålde visst sådana här, det var ju näsdagen nyss, inte sant?
När vi är utanför affären tackar jag honom för att jag inte har tråkigt en enda stund i hans sällskap.
Jag känner mig faktiskt aldrig ensam fastän jag de facto för det mesta är det.
Ni vet, jag är som det där barnet med den osynliga kompisen.
Hemma säger han att det också finns en orsak till att han ganska ofta sover över hos mig.
– Jag måste ju se att du inte släpar hem vilken karlslok som helst.
– Så du tänker vara med och bestämma. Välja vem jag eventuellt kan börja dejta?
– Självklart, svarar han. Hittills har ju du också – med varierande framgång bör kanske tilläggas – valt vem jag sällskapar med.
Diskussionen avslutad.
För den här gången.
1-0 till Adrian.

