Jag har bestämt att Daniel Craig är skyldig att göra en specialuppföljning som James Bond, tillägnad bara och endast mig. Filmen ska heta No time to cry.

Men jag gav mig själv lite ledighet igår på eftermiddagen. Jag trodde jag skulle få sitta ensam i salongen, för vem kommer och tittar på en film klockan 15 en måndagseftermiddag i lilla Lovisa? Men tji fick jag. Tvingades dela Daniel med minst femtio andra personer! Filmen har redan gått långt över en vecka här men fulla och halvfulla salonger tycks den dra ändå. Fint!

Ja, vad ska jag skriva? Två och en halv timme lång är filmen. Stundvis brutal och med mycket action. Jag hoppade högt i bänken flera gånger. Jag blir alltid lika skrämd då det varit tyst en stund och sedan smäller det 🤣

Sorgligt och vemodigt var det också, inte minst för att det var Craigs sista rulle som James Bond. Men här fanns allt som ska finnas i en Bond-film. Spänning och kärlek, och faktiskt också flera fantastiska manicker som räddade Bond ur kinkiga situationer. Biljakter, motorcyklar, helikoptrar. Korta on-liners, den fina och torra brittiska humorn som jag älskar. Att Bond sa så mycket mer än i många tidigare Bond-filmer sammanlagt och så mycket om sina känslor – kan någon som jag älska något mer än det ❤ ?

Kort sagt, en ruskigt bra film med många bra skådespelare!