Det kommer fortfarande dagar då jag känner mig sorgsen och vemodig. Då jag frågar mig what´s the point?

Men dalarna är inte så djupa och jag kanar inte ner i dem lika ofta som tidigare.

Ändå verkar det ta tid att plocka ihop alla skärvor från det som slogs sönder i maj 2014.
Man talar ofta om ett sorgeår, men jag har också hört talas om att det kan dröja sju år innan allt känns bra igen. Alla upplevelser, varje sorg, är individuella. Det försöker jag minnas då jag tröstar andra. Jag säger inte ryck upp dig, du träffar nån annan.

Jag har kommit underfund med att det tar tid att bygga upp en ny identitet. För det är ju också det det handlar om då tvåsamhet blir ensamhet och då den person man trodde var ens bästa vän sviker.

Jag blir aldrig den jag var då, innan skilsmässan. Men det gör inget, för jag får något annat i stället.
Några av de män jag träffat är fortfarande mina vänner. Jag ångrar inget jag gjort, tvärtom känner jag mig modig.

För det krävs mod att våga ta alla de steg jag tagit.
Så på det sättet har ju mitt nya liv bara börjat 🙂