ork

I väntan på Sibirienkylan…

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Bilden togs igår vid 16-tiden vid Östra Tullgatan. Snön hade då åter börjat yra, det kanske syns lite i gatlampornas sken.

Jag försöker vila mycket nu, sova länge de lediga morgnar som återstår innan jobbet åter börjar.

Mina lediga dagar mellan jul och nyår blev inte som jag tänkte. Allt jag hade planerat in för egen del inhiberades, dels för att andra insjuknade, dels för att jag inte hade ork att genomföra det jag hade tänkt. Mina krafter har fördelats på andra som har behövt hjälp. Ibland blir det bara så.

Här hemma har jag ändå fått i ordning ett arkiv av artiklar. Jag sparar urklipp, men inte på långt och när allt jag skrivit. Förstås även intervjuer som gjorts med mig under åren.

Men pusslet jag hade tänkt ta fram har jag inte ännu fått ut på bordet, eftersom det kräver mycket utrymme och bordsytan behöver tömmas.

Ett av grannhusen, också fotat den 29 december.

I dag har vi fyra minusgrader, men den närmaste veckan ska bli smällkall med temperaturer dagtid runt -14 och på nätterna kring -24. Då är det ju skönt att kura inomhus, och jag får jobba mycket hemifrån så det känns bra. Jag oroar mig ändå för hur min ork ska räcka till för att vid sidan av heltidsjobbet också finnas till för mamma. Kylan gör inte transport av mat och snöarbete enklare. Kanske dags att köpa in fler tjänster utifrån så småningom.

Lovisabilder, Alexandersgatan

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Den där kvällen för en dryg vecka sedan, då jag belönade mig själv med en stilla stund i naturen och fotograferade mycket, tog jag den här bilden av Alexandersgatan i Lovisa på väg hem.

Jag tycker om att pressa motivet en aning med teleobjektivet, men inte till oigenkännlighet.

Den här dagen blev bra trots att jag kände mig som en urvriden en trasa i morse. Hemvården för mamma börjar snurra på. Efter några veckor utvärderas vårdbehovet. Hon klarar rätt mycket själv, men vissa saker behöver hon hjälp med. Och vi anhöriga tar ju inga blodprov 😀 Fint att sådant kan göras hemma, behöver inte kuska henne till labbet.

Jag sov en halvtimme på eftermiddagen… vet inte när det skulle ha hänt innan. Bara då jag är rejält förkyld och febrig sover jag dagtid. Men nu lyckades jag ta en power nap, den behövdes!

Ser fram emot ett någorlunda normalt liv igen. Där jag hinner städa mitt eget hem, låta tvättmaskin och diskmaskin gå. Där jag kan sova de 7-8 timmar jag behöver. Ett liv som ger utrymme åt mig själv i den ensamhet jag behöver, tid för umgänge med vänner och mamma, samt ork för mitt givande jobb.

Tillåter mig vara trött

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

I går kväll vällde den stora tröttheten över mig.
Det är ju inte konstigt alls, med tanke på att jag kombinerat jobb med att finnas till för mamma.
I går kom beskedet om att operationen gått bra. Men såsom alla vet är faran inte direkt avblåst efter en stor operation. Infektioner kan uppstå, risk för blodpropp finns osv.

Ett höstarrangemang i nya blomsteraffären Dream Flower.

Många saker i hemmet har blivit satta på undantag. I dag hinner jag städa lite. Men annars har det varit mamma, tidningsjobbet och jobbet för Lovisa Historiska Hus som dominerat de två senaste veckorna.

Så i går kväll tillät jag mig vara trött.
Jag tillåter mig att börja gråta om det så känns.
Jag vågar säga ”just nu orkar jag inte”, jag gör hela tiden så gott jag kan.
Att släppa vissa saker är nödvändigt nu, konsten att prioritera är guld värd.

En dag fylld av energi

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Egentligen fattar jag inte hur jag ännu sent på kvällen orkar sitta och skriva artiklar. Jag steg upp åtta i morse och var på ett pressinfo klockan 10. Det arrangerades i Strömfors bruk, en och en halv mil från Lovisa, och det kändes som första sommardagen där på Stallbacken.

Träden har inte fått mössöron än heller, men snart går det säkert undan då det kanske blir +20 till helgen.

Här kommer det att sjuda av liv den 12 maj vid Brukets sommaröppning.

Efter pressinformationen infann jag mig på redaktionens kontor. Där assisterade jag och en kollega ett gäng trevliga killar då diverse ”bråte” bars ut. Så skönt att äntligen få ordning och reda där och snart får vi upp vårt planeringsverktyg, en whiteboard, på väggen.

En timme paus hemma, sedan redaktionsmöte där vi firade av två medarbetare som ”går i pension”.

Tårta och en fin blombukett.

Att jag fortfarande sitter här och skriver när klockan är 19.50 ser jag som ett tecken på att alla dagar är olika. För ett par veckor sedan kände jag mig helt dränerad. Min energi gick till en konflikt som sedan ändå på sikt visade sig leda till förbättringar på många plan.
Energi krävdes också för att orka med biopsin, det vill säga vidareundersökningar av mitt vänstra bröst.

Just nu rider jag på en våg av ork. Jag har framtidstro. Jag tänker inte ge mig.
Jag vet vad som känns rätt och vad som känns fel ❤

Ibland undrar jag…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

… varifrån får jag all ork och energi? Jag är ju inte den där hurtiga typen som springer maraton, går på gympa eller ”ger fart åt fläsket” som jag hörde en person uttrycka ”det som många borde göra” i dag.

Jag ger inte aktivt fart åt fläsket men jag är ändå nöjd med mig själv.
Jag packar, jag planerar, jag jobbar på sidan om så mycket jag hinner.
Inkomsterna blir  mindre den här månaden, men jag hade räknat med det då jag prioriterar flytten.

Såg en bra intervju med författaren Camilla Läckberg på Sveriges TV. Hon sa att om vi hade levt för några hundra år sedan hade vi nog bränts på bål… Dessvärre kämpar kvinnor i dag med samma svårigheter som då. Vi får inte sticka ut, vi måste jobbar hårdare än männen för att bli chefer, vi får inte göra bort oss i jobbet, vi ska helst inte vara vulgära och gubevars om en kvinna träffar en man som är 15-20 år yngre än hon… så äckligt! Men om en man är 70 och hittar en kvinna som är 25-40 så han är härligt viril 😀

Vi kvinnor bränns inte öppet på bål i dag – nej.
Men vi bränns på ett annat sätt, indirekt, då vi förväntas uppfylla vissa normer. Kvinnor ska inte föra väsen och de har inte samma rätt som män att göra bort sig. Det uppskattas inte om vi sitter med benen brett isär, pruttar och berättar fräckisar.

Män får skratta åt varandras vitsar så att magfläsket guppar, men jag väntar på den dagen då jag med mitt magfläsk får berätta mina vitsar som männen också skrattar hejdlöst åt 😀