… med gemenskap kring påsk. Sådan kan man ju ha på så många sätt. Alla längtar inte efter familjemiddagar, alla har inte möjlighet att samla sig till sådana.

Från mina fönster kan jag ibland se människor komma samman, till julmiddagar, till påsk, till valborg och andra högtider. De skålar och ser ut att ha det trevligt.

Som singel blir man sällan, för att inte säga aldrig, inbjuden till fester där par strålar samman. För att man utgör ett hot? Eller för att man bara annars blir en udda fågel i en från tidigare sammansvetsad gemenskap?

Jag måste ändå säga att jag inte skriver det här för att jag tycker synd om mig själv. Snart har jag varit singel i fem år, och bra har det gått. Jag har inte gråtit i min ”ensamhet” under högtider då familjer och olika konstellationer av vänner träffas.

Det enda jag har börjat tänka på nu på senaste tid är att jag kunde ju själv bjuda in vänner till fest! Enligt principerna ”vi tager vad vi haver” och ”knytkalas”. Festen ska inte skapa stress för någon. Ingen ska behöva förbereda allt ensam, jag ska inte behöva vrålstäda innan gästerna kommer.

En sådan fest vill jag gärna ha och en sådan fest hoppas jag att vänner till mig också gärna kommer till ❤