Det ser ut som om vi skulle ha fått mycket snö. Men det som kom för några dagar sedan var kanske 10-20 centimeter och det ser sedan ut så här då vägarna har plogats men ingen har hunnit få bort högarna som upptar många P-platser längs gatorna.
Minus tolv grader har vi nu denna kväll.
Jag har köpt en lång dunjacka så det går ingen nöd på mej, och Icebugsen använder jag sedan en vecka tillbaka. Gick idag en runda som gav mina 2500 steg och det var faktiskt trevligt att råka på några bekanta och få prata om ditt och datt.
Fördelen med en lång kö i livsmedelsaffären kan alltså vara: Hinna prata länge med den bekanta person som står framför dig i kön.
I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.
Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.
Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥
Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.
Men det finns ett MEN.
Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.
Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.
Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.
I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.
Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.
Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.
De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.
De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.
Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.
Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 