Har ännu massor av bilder kvar från Supermässan i Tammerfors där jag var den 17 april. Mässan hade fyra teman – trädgård, inhemska resmål, mat & vin och grejer för samlare.
Vissa bilder har jag kategoriserat, som Trädgårdstipsen och lite annat smått och gott. Men nu visar jag ett svep av allt möjligt.
Jag ser fram emot att besöka en stor mässa i Tammerfors på söndag. Trädgård, inrikesturism, mat och vin och allt som en samlare kan önska sig.
Och är det något jag vill samla på så är det inte grejer utan intryck, och jag vill ta många nya bilder till bloggen.
Har också alla möjliga andra små saker på gång, och diverse planer för min sex veckor långa semester som börjar den sjätte juni.
Människan behöver något att se fram emot. Efter stunder av misströstan och tårar brukar saker och ting så småningom åter ordna sig. Det gäller bara att lita på att så sker.
Jag vill fortsätta vara öppen, träffa nya människor. Och jag tänker allt oftare på att jag måste följa mitt hjärtas röst, den inre längtan som jag har. Jag måste våga för att vinna.
… är väl resor man drömmer om att göra?
Själva tanken, fantasin om resan, drömmen om den och kanske i något skede planeringen är ju också en viktig del av resan.
Det blir nu dag för dag blir ljusare och så småningom även varmare. Vintern tvingas ge sig, våren tar över och mitt intresse för resor av olika slag vaknar.
Resan längs Hurtigruten som jag redan hade bokat och betalt en del av förra sommaren inhiberades 😦 Säkert någon mening med det.
Nu är jag sugen på att göra ett nytt försök. Men jag är också intresserad av tågresor. Transsibiriska järnvägen till exempel eller varför inte St Petersburg – Murmansk!
… med fest i goda vänners lag. Känner mig verkligen privilegierad som fick ta del av en fin guldbröllopsfest där brudparet också firade sina jämna år. Vackert dukat och genomtänkt i minsta detalj.
Temat för kvällen var resor, ett av parets största intressen. Till välkomstdrinken norsk laxkanapé, till förrätt kinesiska vårrullar och till huvudrätt mexikansk kycklingsoppa med tacos och guacamole. De utsökta vinerna var sydafrikanska och till efterrätt blev det sachertårta med Wien och Österrike i åtanke.
Det känns fint att det finns par som faktiskt håller ihop i vått och i torrt. Säkert har det funnits motlut och bekymmer i ett 50 år långt förhållande men det oaktat står kärleken stark. Då orkestern spelade upp till en kärlekssång om fem röda rosor som maken överraskade hustrun med var inte månget öga torrt bland gästerna.
Det här året har börjat bra. Jag ska fortsätta vandra genom det med öppet sinne.
I natt har vi fått snö, det är vackert vitt och minus åtta grader där ute. I dag ska jag också till frissan och det är ju alltid kul!
Den här bilden får symbolisera att jag nu börjar andra delen av min semester. Ska göra några korta resor och visar förstås bilder från dem.
Tanken var ju att jag skulle åka Hurtigruten med start på lördag, men den resan inhiberades tyvärr redan i våras 😦 Kanske jag får chans att åka en annan gång!
Har varit väldigt trött de två senaste dagarna. Lagt mig strax efter nio på kvällen både tisdag och onsdag. Kanske är jag sjuk på något sätt. Eller också väderkänslig, för det blev åska i går kväll och har regnat och åskat även i dag.
Men jag ser fram emot ett par lediga veckor och ett frissabesök i morgon. Lider verkligen med det livlösa håret just nu…
Nya tag i morgon!
… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.
Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.
Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.
För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.
Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀
Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.
Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.
Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?
Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.
Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.
I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.
Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.
Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.
Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.
Fortsätter städa skåp och lådor fastän solen gassar ute. Jag har två veckor och två dagar på mig att få så mycket som möjligt klart innan flyttföretaget kommer första gången.
I dag stod en byrålåda i tur. Visste att där fanns en massa vykort och hade tänkt att jag skulle slänga alla.
Många kort har vi fått av vänner från deras resor och jag tittade på dem alla. Fick ju således många hälsningar på nytt och minnen väcktes till liv.
Jag hade också tänkt att jag säkert gråter en skvätt då jag läser alla kärlekskort från maken, för jag har ju sparat vartenda ett. Genom åren har vi gett varandra otaliga sådana, eller skickat kort då vi varit bortresta i sällskap av andra. Ibland skickade vi till och med kärlekshälsningar från resor vi var på tillsammans ❤
Klarade inte av att slänga bort de här korten. Inte heller de vi fått av andra på bröllopsdagar.
Och varför skulle jag? Det är ju en del av min livshistoria. Liksom dagböckerna och alla fotoalbum är. Inte kommer vi att slänga fotografierna heller. Återstår bara att se hur vi delar upp dem.
Riktig post i form av brev och kort som kommer in genom brevluckan är härligt att få. Lite bristvara tyvärr, mest får man ju hälsningar till olika helger, kanske till alla hjärtans dag och till sin födelsedag.
Försöker själv bli bättre på att sända kort också utan direkta anledningar, som en liten glad hälsning bara.
Från våra resor skickar vi alltid ett antal postkort. Ibland hinner vi själva hem före korten 🙂
Det är väl så att man knappt vet när det började. Eller så vet man precis vilken grej var den första. Av det man samlar på alltså.
Hos oss finns en ansenlig mängd nyckelringar. Vi minns var vi köpt de flesta och på det viset lever minnena av resorna vidare.
Vi har också en liten radiosamling och en samling av alla de mobiltelefoner vi haft genom tiderna…
Och så har jag mina James Bond/Daniel Craig-grejer.
Alla samlar vi väl på något. Vad samlar du på?
(såg att jag hade skrivit om samma samling för ett knappt år sedan, men jag kanske har fått nya läsare sedan dess, så det må vara hänt)
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 