rörd

Det behövs så lite…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

…för att jag ska känna mig värdefull igen.

Efter en dag då gråten legat på lur hela tiden, kommer tårarna av andra orsaker.
Jag blir rörd då min syster uppmuntrar mig med en liten påse godis i all enkelhet ❤

Jag kan inte vara omtyckt och älskad av alla, det borde jag har lärt mig efter 56 år. Det hjälper inte hur man än försöker och har tålamod och tänker att det blir bra någon dag… man duger ändå inte i deras ögon.

Då är det viktigt att komma ihåg att klicken av människor som inte gillar en kanske ändå inte är så stor. De som tycker att jag är en fin människa är så många, många fler, och de är det värdefullaste jag har. Nära och kära och riktiga vänner ❤

Dagens finaste gåvor

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Tack för värmeljusen, skriver pojken.
Tack för värmeljusen, skriver pojken.

Gissa om jag blev rörd då jag fick den här teckningen? Killen som jag hade samlat tomma värmeljushållare åt, för att hans skola samlar sådana och är med i en tävling, hade frågat sin mamma vad tycker den där tanten om. Hans mamma hade svarat att hon tror att tanten gillar blommor. Och då hade killen knåpat ihop den här teckningen.

Hans lillasyster ville också vara med på ett hörn så hon ritade hus och solar och människor på sin teckning.

Hela dagen har teckningarna glatt mig. För mig som inte har några egna barn som överöser mig med teckningar blev de här bilderna dagens finaste skatter.

Och en sak till! Uppe i högra hörnet hade killen klistrat en liten bild med texten Great job! Hans mamma säger att han inte kan engelska och därmed inte visste hur rätt perfekt allting blev med den lilla knorren 🙂

Ett tack som rörde mig till tårar

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag har som den skrivande reporter jag är i dag haft eld
i baken, eller med andra ord fullt upp. Därför har jag inte hunnit blogga. Men jag ska skärpa mig och försöka komma
i håg att ha privata kameran med då jag är ute på vift i bygden. Man ser och upplever allt möjligt där ska ni veta.

I dag blev jag rörd till tårar då jag fick den här fina buketten. Marianne från Lovisa Blomster hämtade den hem till mig. Det var en människa som jag hade intervjuat som ville tacka för att jag gett mig tid att göra reportaget. Själv tycker jag att det är jag som ska tacka för att människor ställer upp och berättar om sina liv.
Jag skrev också om tacket på min andra blogg, Bakom rubrikerna.