Ökar oron med åldern?

Jag tycker att jag har börjat oroa mig för allt mer ju äldre jag har blivit. Ändå har jag inte ens barn, och därmed inga barnbarn heller, och behöver inte känna oro för deras framtid. Det är ju så lätt att föreställa sig allt hemskt som kunde hända dem, från sjukdomar till övergrepp, olyckor och annat förfärligt.

Klimatångest har jag inte. Jag borde kanske ha, men nej – jag oroar mig för att möjligt annat. Tandläkarskräcken kom jag över lite för några år sedan. Men på grund av pandemin kunde jag inte gå dit då jag inte hade akuta problem och nu är skräcken tillbaka.

I dag ska jag till arbetshälsovården för att få blodtrycksmedicinen förnyad. Jag oroar mig också för det besöket 🙄

Om kvällar och nätter kan jag grubbla på allt möjligt, saker som jag ändå inte kan påverka och ändra.

Jag försöker såhär: ”Ansvaret för hela världen, eller för tidningen jag jobbar på, vilar inte på mina ensamma axlar”.

Sinnesrobönen är också full av visdom. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.

Ta en dag i taget, varför oroa sig nu för det som ännu inte hänt?
Men vet ni, det är lättare sagt än gjort 😄
Ge mig gärna tips hur jag ska få en mer bekymmerslös tillvaro. Kunna rycka på axlarna och gå vidare.

Bilden tog jag under min promenad igår kväll. Klockan var halv sju och himlen var så här vacker.