självständig

Självständig

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

I samband med självständighetsdagen sitter jag ensam hemma och tittar på tv (speciellt alla sändningar som har med självständighetsdagen att göra), dekorerar pepparkakor, läser, äter nachos, skriver dagbok, planerar och städar inför ommöblering… osv.

Då slås jag plötsligt av tanken att jag har varit självständig och levt ensam, över fem och ett halvt år! Jag har överlevt skilsmässan från våren 2014, jag mår bra!

Då jag i dag städade bland olika dokument hittade jag några gamla mejl från sommaren 2014 som jag ännu inte hade raderat.

Jag blev nästan förskräckt. Kände knappt igen mig själv i texten… så ledsen och totalförstörd jag var den sommaren… 😦

Jag nedvärderade mig själv  något helt fruktansvärt, och lyfte min ex-makes nya kvinna till skyarna. Hon hade ju allt det jag saknade.

Jag raderade mejlen. De har levt ut sin tid.

Samtidigt förstår jag och förlåter mig själv. Jag tror att det var nödvändigt att jag skrev allt det jag skrev då, både via mejl, i dagbok och på bloggen.

I dag tänker jag för det mesta att jag har det bra då jag får göra som jag vill. Det finns ingen som gnäller över hur mycket jag jobbar, vad jag äter och dricker, när jag lägger mig, när jag stiger upp, när jag städar eller inte gör det, hur jag inreder mitt hem osv.

Men jag kan erkänna att jag ibland tänker att jag kanske borde bli aktiv på nån dejtingsajt igen?

För sådant som läget är nu tar ingen man kontakt med mig. Jag jobbar kanske för mycket? Men ingen flirtar med mig, ingen bjuder ut mig, ingen sms:ar eller ringer.

Tror ni att jag är en skrämmande figur för att jag är en offentlig person i en liten stad?

Inte lätt för post att hitta rätt

~ Carita Liljendahl ~ 35 kommentarer

Speciellt inte om lådan ligger som den här, bredvid landsvägen halvvägs ner i diket 🙂

En ratad postlåda vid vägrenen.
En ratad postlåda vid vägrenen.

Men alla andra postningar är inte heller så lyckade.
Jag har berättat om ”killen” som via en bloggkommentar (publicerades ej) kallade mig ful och gammal och som påstod sig ha talat med personer jag känner. För att även dessa personers namn nämndes kunde kommentaren självfallet inte gå ut men den finns sparad och utskriven på papper.
Personerna skribenten pekade ut påstod själva att de aldrig talat om mig med någon sådan där ”mysko man”.
Därför tycker jag helt enkelt det var en postning som inte hittade rätt.

I går eller i dag figurerade en kommentar i en grupp på Facebook. En vän till mig tog kontakt för att hen antog att kommentaren handlade om min blogg. Och det var ingen välmenande kommentar.
Men den låg inte heller länge på gruppens sida, antar att moderatorn tog bort den eftersom den inte hörde hemma där. Skillnaden med FB är ju ändå att kommentarer skrivs i eget namn, fastän alla inte har bilder på sina nunor, så jag vet ju vem som skrev inlägget där.
Också en postning som inte verkade ha landat i rätt forum.

Fortfarande lång väg att gå.
Fortfarande lång väg att gå. Kan du urskilja den vita bilen ett par hundra meter borta?

Gjorde ett jobb om en cykelväg i dag och vågade inte parkera bilen allt för nära arbetsfältet vid den trafikerade vägen. Så det är redaktionsbilen som står där vid horisonten 🙂

Känns också som att jag åter har en lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och stabil.
I det här inlägget skrev jag om att jag kände mig vacker, stark, självständig och lycklig.
Det var väl för att jag inte skulle fortsätta leva i den villfarelsen som jag fick kommentaren om att jag är ful. Sedan blev jag också offentligt utskälld två gånger, fick arga mejl och bitska sms.
Vissa människor vill helt enkelt sätta mig på plats. Jag ska inte tro att jag är något.