Jag var skräckslagen hela förmiddagen ända fram till klockan 15. Då om möjligt ännu mer nervös i väntrummet.

Jag berättade för en sköterska som råkade komma ut ur ett av rummen att jag var rädd och att coronatiden gjort allt värre då alla de tider jag hade bokade till våren inhiberades. Hon satte sig ner och gav sig tid att lyssna på mig och det visade sig sedan att hon var min tandläkares sköterska, assistent eller vad de kallas.

När jag låg i stolen klappade hon mig på axeln och sa att allt kommer att gå bra. Så empatiskt ❤

Hela proceduren, som jag trodde skulle kräva en timme, var över på femton minuter. Vi skojade och pratade, så gott det nu gick med instrument i munnen och sedan en sådan där vit propp som stoppar blödning.

Tandläkaren sa heller inget i stil med ”varför kom du inte för tjugo år sedan”. Han var också mån om att få följande steg i ingreppet fixat innan han far på semester. Följande tid har jag på torsdag och nu går jag dit utan rädslor och med glädje!

Länge leve Lovisas kommunala tandvård. Även om jag tvingats möta massor av olika personer där har allt alltid gått bra och alla har varit vänliga.
Ett stort fång rosor borde dom få varenda en ❤