Här gillar jag mycket. Den vitkalkade väggen, dörrarna i trä, den bastanta regeln i metall, den fina lilla skylten, de små fönstren med metallkorsen.
Mina portar/grindar finns också härefter kategoriserade på startsidan, men jag länkar ändå till det förra inlägget, del två.
Besökte en loppmarknad i Strömfors i dag. Vädret var det bästa tänkbara den här tiden på våren.
Jag har visat bilder av det här huset förr, men då var det tomt. Nu har ett par tagit sig an byggnaden och öppnat ett Bed and Bistro här. Den här artikeln skrev jag för drygt två månader sedan om paret och stället.
Hittade också fina fönster och fasader och annat intressant, men visar de bilderna en annan dag.
Ha en skön lördagskväll alla fina bloggvänner!
Ska åka till loppmarknadsevenemanget ”Kipot ja kupit kiertoon” som på svenska betyder ungegär ”Skålar och koppar till återanvändning”. Det arrangeras av en byförening, men bara just i dag i Strömfors bruk.
Solen lyser från en nästan klarblå himmel, i morse var det i och för sig inte mer än fyra grader varmt, men det ska nog bli en fin dag!
Hade mycket på gång på jobbet i går, men det var inget emot hur jag susade runt i dag 🙂
Först besökte Liljendahl stadsdelen (förr en självständig kommun) med samma namn. Den stavas dock Liljendal och där fick ett seniorboende och ett daghem besök av en ambulerande djurfarm. Intresserade kan läsa mer HÄR.
Sedan åkte hon till en annan stadsdel, Strömfors, som också tidigare varit självständig men nu hör till Lovisa. Där intervjuade jag författaren, reportern och politikern Päivi Storgård som är en av dem som har sitt hem öppet på Lovisa Historiska Hus.
När intervjun var nästan utskriven var det dags för nästa jobb. En sten avtäcktes i strandparken Lovisadagen till ära. En kort webbartikel om den hittas här.
Och för bloggaren Konst eller Konstigt som tycker jag sällan får mycket folk med på mina bilder visar jag nu att även ”en blind höna kan hitta ett korn” 🙂
Fler liknande kråkskrämmor såg vi sedan ju närmare Strömfors bruk vi kom.
Tog många bilder under dagens utfärd så jag lägger ut några till senare i dag och sedan under veckan – för jag hittade ju åter ett fint fönster 🙂
För det mesta, låt oss säga till nittio procent, känns livet riktigt bra. Jag klagar inte längre över väder och vind, det får blåsa som attan och snöa om det så vill till midsommaren. Jag kan inte rå över vädret utan tar det som det kommer. Sommaren 2014 var så pass ledsam för mig att nu ska det mycket till för att jag ska gnälla.
Men i går kväll då jag satt och tittade på tv-sändningen från Sverige nationaldag föll faktiskt några tårar. Jag har så många vackra minnen från tiden där, bland annat besökte ex-maken och jag Skansen ett par gånger.
Minnena gör inte längre ont, det är mera insikten om att jag inte räckte till sådan som jag var som jag måste lära mig leva med.
Och det går – jag berömmer mig själv för än det ena och än det andra varje dag. Dessutom försöker jag tänka på alla de vänner jag haft och stärkt banden med samt alla de nya vänner jag fått.
Utan skilsmässan finns det massor av saker jag inte skulle ha gjort och många personer jag inte skulle ha träffat.
Så intet ont som inte för något gott med sig.
Strömfors bruk med kontorsarbetarbyggnaden Armonlinna samt brandstationen med slangtornet vid dammanläggningen fotograferas mycket under alla årstider.
På sommaren lever det här området upp. Bland annat i slangtornet finns små butiker som säljer hantverk.
Inte så stor skillnad på bild två och tre men lite olika vinklar ändå.
I dag har jag jobbat rätt mycket nära vatten.
I Lovisa har vi en ganska stor park som heter Kapellparken. Den är inte lika stor som Central Park i New York 🙂 – men jämförelsevis kanske ditåt eftersom Lovisa är en liten stad. Man brukar ju kalla parker städernas lungor och den här parken är fin, speciellt nu den anrika sommarrestaurangen Kapellet äntligen är klar att ta i bruk, renoverad och fin.
Måste visa den på foto en annan gång… knäppte den här bilden i all hast då jag hade varit på en presskonferens i Kapellet.
Följande jobb hade jag nere i Strömfors skärgård, cirka 25 kilometer från centrum. Att bara åka över Jomalsunds bro utan att föreviga den här vyn hade ju varit synd. Som ni ser har våren precis anlänt, isen har gått – men särskilt grönt är det inte än.
Här var jag för att intervjua två aktiva damer i en förening. De ville berätta om föreningens sommarprogram, vilket vi skriver om i vår sommarbilaga.
De föreningsaktiva gör ett fint jobb, de värnar om ett kulturarv och ser till att traditioner överlever.
Skrev ju för ett tag sedan att jag då och då ska visa bilder från staden där jag bor. Lovisa finns i södra Finland och har cirka 15 600 invånare. Fusionerades 2010 med Pernå, Liljendal och Strömfors. Mer info om staden finns på Wikipedia och på Lovisas egen sajt.
Till vänster skymtar rådhuset (stadshuset) och apoteket. Till höger längst bort gamla posten, numera bland annat bostäder. I huset man bara ser en bit av finns bland annat gästateljé för konstnärer, delikatessbod och andra affärer.
Segermanska huset kallas den här byggnaden. Här har genom åren funnits allt från fotoaffär och diversehandel till socialbyrå och ungdomsdiskotek. Nu ligger här bland annat restaurang Bella Lovisa nere till vänster och Andelsbanken nere till höger.
I samma kvarter jobbade jag tidigare, Östra Nyland delade gårdsplan med nyss nämnda företag. Härifrån är det ungefär ett par hundra meter till ÖN:s redaktion där vi finns i dag, alltså vid Sibeliusgatan.
I dag var jag i Isnäs, som ligger i Pernå, som är en stadsdel i Lovisa. Tokigt känns det ju att kalla de små byarna stadsdelar men sedan 2010 är de som förr var Pernå, Strömfors och Liljendal kommuner en del av Lovisa stad.
Hur som helst var jag där på jobb, på ett möte som gav information om senaste nytt på vatten- och avloppsfronten.
Hade maken med som sällskap på resan, totalt sju mil lång. När vi var på väg hem sa han ”det är ju faktiskt ganska mysigt här ute på landet”.
– Jodå, svarade jag. Tills vargen och björnen korsar gårdsplanen. Eller tills knarkkurirerna uppenbarar sig.
En varg har faktiskt rört sig i Pernå och vem vet när björnen dyker upp. Knarkkurirer fanns här också (dock inte i stugan på bilden), men det fallet uppdagades och rättegången är avklarad.
Hur var det nu man sa? Något om ”i de lugnaste vattnen”…
Usch. Jag gillar inte alls tanken på att idyller ruskas om och förstörs då brottslingar får för sig att göra skumma affärer mitt på ljusa dagen. Då som folk minst anar det och på platser där många tror att grova brott aldrig kan hända.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 