I går började jag tänka i lite djupare banor på diagnosen HSP-person (high sensitive person). Det är en diagnos som jag är ganska säker på att jag kan ge mig själv.

När jag var barn fick jag ofta höra ”du är så känslig”. Jag tror att jag hade lätt för att börja gråta och att jag ansågs vara en som gnällde och pep, jag ”pirrade eller marrade” som vi säger på östnyländska. Det betyder att någon lätt brister ut i gråt eller uppför sig gnälligt.

Det här har på olika sätt förföljt mig genom livet. Då jag upplevt att jag har mobbats i olika sammanhang, både som barn och som vuxen, har jag fått höra att jag är överkänslig och reagerar onödigt starkt på mångt och mycket. ”Ta det inte så hårt, ta det inte personligt, var inte så känslig”.

Som om det var något FEL då en människa är känslig. Som om DET var själva diagnosen. Du är överkänslig, ta ett piller och det går om!

Istället kunde vi ju fråga om det inte är ett allvarligare fel att inte förstå att det finns människor som inte är gjorda av teflon.

Det är bara att faktum att jag med åren har blivit allt känsligare. Jag är väldigt lättrörd nuförtiden, men är säker på att det har med med empati att göra än med hysteri och överkänslighet.

Som barn kunde jag inte tåla höga ljud och bråk. På ett scoutmöte blev det mycket skrik och stoj och jag minns hur jag slutligen satt där och höll händerna för mina öron.

Nuförtiden kan vissa dofter bli för mycket för mig. Vissa höga ljud likaså. Det får inte blir för stökigt, men jag klarar av att sitta på en match där det hejas och skriks, slås på trummor och används tutor. Kanske för att jag känner mig trygg i det sammanhanget?

Som en HSP-person är det är inte alltid trevligt att läsa av stämningar i ett rum där jag vet att det finns människor som inte tycker om mig. I olika chefspositioner har jag genom åren tvingats fatta en del obekväma beslut och uttrycka bestämda åsikter. I de sammanhangen har jag kanske tolkats som hård och känslolös, men jag har ofta lidit på mitt sätt då jag insett att jag inte kan vara alla till lags.

Ett dilemma ligger kanske just där. Som en HSP-person vill jag att alla ska ha det bra. Jag vill vara vänlig och snäll, jag vill lyssna och hjälpa, förstå och finnas till. Vilket ofta leder till att jag glömmer bort mina egna behov och att jag inte kan lösa alla andras problem och bära deras bördor.

Därför är jag ett lätt offer för energitjuvar och det är nog något jag får kämpa med och emot resten av mitt liv, tror jag.