tankar_om_livet

Jag försöker känna efter…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… vad vill jag göra? Vad vill jag inte göra?
Vem och vad ger mig energi? Vem dränerar mig?
Vad och vem kan jag undvika? Vilka saker är sådana som jag av olika anledningar ”måste stå ut med, behöver klara av”?

Det är en ständig balansgång, men jag behöver den allt mer ju äldre jag blir.

Att ta korta cykelturer och fotografera, ofta helt vanliga vyer från Lovisa, brukar kännas bra. Här ses Societetshuset från en lite annorlunda vinkel. Kapellparkens stenmur mot Drottninggatan är också fantastisk egentligen. Jag tror att den är minst sextio meter lång.

Ibland då jag har jobbuppdrag framför mig kan jag tänka ”jag skulle inte orka”… speciellt om det betyder att jag måste ha väckning. Och då jag har väckning sover jag vanligtvis sämre de sista timmarna innan klockan ringer.

Men så gott som alltid efter att ett jobb är gjort, en intervju eller något annat som jag inte kan göra hemifrån, så känns det jätteskönt. ”Jag klarade också det här!” Och hur många tusentals givande jobb har jag inte haft genom åren, har förmodligen träffat hundratusen olika personer under mina snart 40 år som journalist. Många oförglömliga möten.

Men, allt har sin tid och det har varit skönt att få varva ner lite. Att inte ha jobb fem eller sex dagar i veckan och inte alltid åtta timmar om dagen.

En ensam and, vid Rosenstrand. Det rimmar bokstavligen och är lite symboliskt också med tanke på mitt liv. Jag lever ensam, och jag älskar närheten till naturen, behöver havet nära mig.

Tankar om livet och kalenderbild, dag 10

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Har ett led-ljus som jag satte i fönstret igår. Jag vet inte om det är så många som ser det utifrån, eller som känner stämningen, men för mig här hemma känns det mysigt.

Gårdagen gick rätt långt med mamma. Vi kör henne en gång i veckan till hälsocentralen där ett litet sår på benet ses över. Det är ingen större fara, men då en person är 90 år tar det tid för även små sår att läka. Ibland är det laboratorieprover också, och sedan doserar vi hennes mediciner.

Vi försöker få kontakt med och hjälp av den kommunala hemsjukvården, men hittills har det inte lyckats. Däremot har vi bra kontakt med privat hemvård som en gång i veckan hjälper vår mamma.

Jag funderar ofta vart tiden flyger.
Hur hann jag, hur orkade jag, tidigare med jobbet i mitt företag? Fyrtio timmar i veckan.
Nä, det var just det. Jag orkade inte i längden.

Allt blev trist, tungt och ensamt vid datorn här hemma. Visst är vardagarna tunga även nu, ett evigt pusslande för att få det här med anhörigvården OCH frilansjobbet att funka.

Men frilansjobbet, de varierande uppdragen där jag får träffa massor av människor ger mig glädje och krafter att orka vidare. Så det känns som om att valet jag gjorde, att trappa ner, var rätt fastän jag kan ha mina stunder av tvivel och oro.

Ekonomiskt sett är jag fattig, men mentalt sett rik.
Jag träffade en före detta lärare utanför en affär i dag och hade en givande pratstund med henne. Hon sa ”känn inte skuld, ha inte dåligt samvete”… Vi gör alla så gott vi orkar och kan. Ibland har vi nerverna på ytan och säger saker vi inte menar. Men det är mänskligt, vi kan inte alltid vara de starkaste av starka.

Då jag kommer hem skriver jag ofta ut dagens intervju och sätter igång en brasa i kakelugnen. Jag läser tidningar, skriver dagbok, sitter vid pusselbordet.

Efter några veckor vänder det. Vi går mot ljusare tider och en ny vår. Som jag längtar, redan.