Cellförändringar

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉

Kära dagbok, äntligen är strejken förbi!

I dag börjar jag troligen dagboksinlägget med ”Äntligen är strejken över”… för i dag tog den slut efter att ha pågått över sexton dygn.

Jag har skrivit dagbok sedan 1976. I början klistrade jag ihop häften av olika färger så att de blev en tjock bok. Då döptes dagboken till Randi.

I januari 2020 fyller Randi 44 år.

Sedan några år tillbaka skriver jag helst i spiralhäften. Innersidorna ska ha ränder, inte rutor och sidorna ska inte heller vara blanka.

Jag skriver så gott som varje dag, för hand. I medeltal blir det ett häfte på tre månader, alltså fyra i året. Ibland skriver jag bara en sida, ibland tre eller fyra sidor, och alla sidor pryds med klistermärken 🙂

Jag har, som ni kan förstå, en ansenlig hög av häften i ett skåp här hemma. En veritabel skatt, åtminstone för mig själv.

Och jag hör inte till dem som kräver att mina dagböcker ska brännas efter min död. Absolut inte! Jag vill att någon tar hand om dem och läser vad jag har skrivit. Jag hoppas att häftena inte glöms bort, eller ännu värre, avsiktligt göms nånstans. Jag måste nog nämna det här i mitt testamente 🙂