Tinder

Tinder utan Carita är som…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… en pizza utan ost. Det ni!

Sådant meddelande har jag fått då jag gick med i Tinder.
Nu har jag inte haft någon som helst nytta av appen eftersom jag inte vill betala månadsavgift för att se ”vem som gillar mig”.
Jag får nämligen aviseringar där det står ”du är populär”, ”se vem som gillar dig” osv. Men då jag vill göra det kommer jag ingen vart om jag inte börjar betala!

Utpressning, säger jag och ställer frågan till er som vet mer om Tinder. Finns det ingen Tinder-app som inte kräver att jag betalar för att få veta hur pop jag är?

Bilden har inget med Tinder att göra, men nåt slags illustration behöver ju varje inlägg. Tog den på min promenad i söndags.

Tillbaka till Tinder. Jag fick ett meddelande av en man som jag hade ”tryckt gilla på”. Det är det enda som skett gratis via appen.

Mannen skrev att vi har visst haft kontakt förr, för några år sedan, via en dejtingsajt. Mycket möjligt, tänkte jag, han såg bekant ut. Vi slutade skriva efter några meddelanden. Efter det har jag inte haft kontakt med nån. Men populär lär jag vara 🤣

Innan jag ens kom igång och förstod lite ditåt hur jag ska svajpa och var jag ska trycka vad hade jag av misstag tryckt ”gilla” på en kvinna…

Tinder är kanske ändå inget för mig 🙂
Jag såg ett bra program på SVT1 igår, Mitt livs hotell. Det handlade om en äldre dam som drev ett gammalt hotell, där hon hade vuxit upp medan hennes föräldrar skötte verksamheten.
Damen var som jag, ensam och utan barn. Hon var inte direkt ledsen för det, men tycker såsom jag att det ibland skulle vara trevligt med sällskap, någon att göra saker tillsammans med, gå ut och äta, på bio eller matcher och sånt. Så hon hade testat Tinder och dejtingsajter.

Såväl hon som jag tycker det är märkligt att över 90 procent av de som finns där ute, och som vet att de ska dejta 60-plussare, vill ha sex och inget annat. Huh huh, säger damen och jag instämmer. Hur är de där männen funtade egentligen? Finns det faktiskt inga män som INTE vill börja med att hoppa in mellan lakanen direkt?

Och att jag skulle börja betala månadsavgift för att veta vem som gillar mig? Nej, verkligen inte. För det är ändå sedan något avtal som jag inte blir av med i första taget.

Att dejta på nätet, del 3

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.
De flesta söker troligen kärlek på nätet. Men ett hjärta av stål vill väl ingen möta där.

Det var i mitten av oktober jag gick med på två dejtingsajter. Jag satte direkt ut en bild på mig själv, senare har jag vågat sätta fler. Jag valde med omsorg, och så gör väl de flesta.

Visst funderade jag ett tag innan jag vågade skapa min profil. Att finnas på en kontaktsajt till allmänhetens beskådande betyder ju att man går ut och berättar öppet att man söker sällskap. Man blottar sig helt enkelt.
Jag berättade också åt min terapeut vad jag hade gjort och frågade henne om hon tyckte det var snuskigt. Då hon svarade att det är dagens melodi att träffa nya människor via nätet, och kanske rentav hitta sitt livs kärlek där, kände jag mig lugn.

Jag har alltid börjat med att prata via chatten eller skicka meddelanden till någon som visat intresse för mig, eller som jag själv tyckt verkat intressant.
I de allra flesta fall slutar kontakterna också där, då någon eller bägge inser att vi är för olika som personer. Ibland har också avståndet varit för långt.

Den första personen jag blev förtjust i bodde i Helsingfors och vi sms:ade friskt under sex veckors tid. När jag sedan tyckte vi skulle träffas drog han öronen åt sig och gick under jorden 🙂
Detsamma har ett par andra kontakter gjort. En kom inte alls till träffen utan meddelade först följande dag efter påtryckningar från mig att han ”hade sovit och inte orkat komma”…
En annan slutade abrupt sms:a och ringa, utan minsta förklaring.

Det är i de här fallen man börjar fundera varför männen överhuvudtaget kastade sig in i bekantskapen. Hade de gått ut med falska bilder av sig själva, vilket gjorde träffen omöjlig, eller fort hittat en ny kvinna men inte vågat meddela mig det?

Nåja, mannen från Helsingfors tog ändå mod till sig och berättade i ett mejl att han hade hittat en annan kvinna som han ville satsa på. Men ytterligare några veckor senare förstod jag att den dejten inte hade lyckats, och då beslöt vi oss för att träffas IRL. Han var trevlig, vi hade roligt tillsammans men var ändå överens om att vi inte vill ha ett seriöst förhållande där vi träffas regelbundet.

Så det är ungefär det här det går ut på. Jag får ta vissa smällar men har också möjligheter att träffa nya intressanta människor.

För jag tror inte Tinder på telefonen skulle vara nåt för en 50+ kvinna i Lovisa. Troligen skulle jag där får läsa att det inte finns någon som matchar mig på tio mils avstånd 😀