Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.