Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.
Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.
I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade, för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.
Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Bra sagt/skrivet!
Tack! Och det är vad jag gör varje gång jag står vid morfars minnessten vid hjältegravarna – tack för att du kämpade för Finlands frihet.
Tråkigt det där att när det gått några år så glöms sammanhållningen bort och det blir kiv istället. Tragiskt att han inte kunde föras hem för begravning :(. Måste ha varit jobbigt för din mormor. Här har vi ju varit förskonade från krig i många år så jag har ingen nära släkting som varit inblandad i sånt.
Min mamma var bara 5-6 år då morfar dog och mormor blev ensam med fyra barn. Hon gick bort 1995 då hon var över 90 år gammal. Det är först nu då jag är äldre själv som jag förstår hur svårt de alla måste ha haft det…
Tänkvärda ord Carita!
Känn stolthet över din morfar som stred för det han trodde på.
Kram, Ingrid
Känner mig ibland överpatriotisk, men kanske jag inte behöver göra det.
Det där är så bra sanning ,jag brukar altid säga att om någon får dumma kommentarer om vårt språk så ber jag att dom säger hur många svenskatalande i det här landet dog för att du ska få leva i ett fritt land .Min morfar var en av dom som komm hem efter fångenskap i då dom inte visste om han levde eller inte men han fick sitt liv förstört ändå .Min mormors bror stupade i kriget och efterlämnade en dotter som aldrig såg sin far .Man blir ju mera än arg på dagens hm politik .Trevlig söndag ,Nette
Du har så rätt Nette! Ibland räcker ju inte ens kommentarerna om att svenskspråkiga OCKSÅ slogs för Finland… men då brukar jag tänka att en del människor VILL inte förstå att det var så.
Ja just det! Bra sagt. Och viktigt att hålla kvar i minnet när man blir påmind om att man som svensk borde skämmas i sitt eget land…
Visst är det ibland skrämmande med avsaknad av respekt och tolerans…
Bra, att du tog upp ämnet. I skriftskolan i Port Washingtons evang. lutherska församlig gjorde prästen ett litet tillägg i texten för budordet ; Du skall hedra din fader och moder, inte bara så länge de lever, utan så länge du själv lever! Till detta kan jag tillägga, att det säkert också gäller ens far- och morföräldrar. Vi skall hedra minnet av de gamla och vara tacksamma för vad de gjort för oss och vårt land, både då de levde, nu och i framtiden!
Kram!
Din mammas kusin
Som lite äldre förstås man ju först ett sådant hårt skoningslöst liv det var, t ex vid fronten. Hur modiga alla män var där, och kvinnorna som hemma tog hand om hus, barn och djur… Undrar om vi, dagens mänskor, skulle klara allt det där? Kanske, om vi var tvungna.
Fint att du skriver om just detta. Har läst så mycket om Finland i andra världkriget. Jag är intresserad av starka människor och det är kriget som visar de riktiga ledare. Hjältar i det tysta. Tänk alla unga människor miste sitt liv redan i livets början. Kriget är grymm. Kriget är så onödigt. Tänker också på inbördeskriget – och hur snabbt både sidorna förenades – i vissa fall inte. Mannerheim – en märklig figur som jag inte på riktigt har fått någon bild.
Min morfar och hans bror blev alldrig sig lika efter kriget. Inte heller min farfar, vars historia är så sårligt. Han var säker på att han svekte sin grupp. I själva fallet försökte han rädda broderns liv – som han också jorde – därför lämnade han sin grupp. Han krävde att han skulle betraktas som krigsbrytare. Resulterade att han alldrig fick en pension. Han sårades allvarlig i kriget och familjen med 9 barn levde knapert – där mamman försökte för gäves skaffa mat i bordet. I norra Finland var det inte så lätt. Min pappa berättade hur en ost delades i 9 bitar – det var fest. Ägg fick man aldrig smaka – de skall sälgas osv.
Pappa flyttade till Södra Finland och postade gämna mellanrum pengar hem. Farmor dog i 54 års ålder. Familjen lämnades till de äldsta döttrarnas händer …
När arkiverna i Ryssland til öppnades visade det sig att farfar var en krigshjälte. Med hela kriget från -38.
En historia som jag har pratat mycket om med min kära far. Far som berättade hur de skämdes sin pappa … utan att veta sanningen.
Min stora favorit är ”Tuntematon Sotilas”. Har läst den flera omgångar.
Så klokt du skriver. Det var även många svenska volontärer som deltog i kriget frivilligt. Under ytan skickade svenska skolor ”omenansiemeniä” till finska skolor – för att planteras efter kriget v var slut.
Tack för inlegget!
Tack för ditt långa brev. Visst finns det många sorgliga öden från krigstiderna, och än i dag har många svårt att tala om sina minnen. Förr bet man ihop, livet skulle gå vidare och det fanns inte plats för gråt… min mamma var krigsbarn, ibland berättar hon om vissa minnen, men jag undrar om hon någonsin gråtit över allt det där. Jag tror man bad också barnen bita ihop och visa styrka.
För ett tag sedan hjälpte jag en kvinna här i Bohuslän för att hitta sin mamma i Finland. Hon var också krigsbarn och hade ingen aning om det var någon som var vid liv. Vid hjälp av finskaföreningen fick hon napp. Mamman hittades i Lahti. Kvinnan och hans man började blugga finska i kvällsskolan. Mamman pratade ju inte svenska. Jag hjälpte henne med breven. Sist var det dags att träffa mamman och även syskon som hon visste inte hon hadde. Det gick så bra och hon fick svaren för alla frågor som hadde.
Det finns både goda öden samt mindre goda öden bland dessa barn. Mest tär det kanske i hjärtat när familjerna splitrades – syskonen hamnade till olika familjer alldeles ensam. Idag pratar man om hur viktigt det är med trygghet … här äver det även på gång förslag där alla krigsbarnen skulle få ersättning för allt de fick gå genom för. Hoppas det går genom!
Nina
Så snällt av dig att du hjälpte kvinnan hitta sin mamma.
Kan du finska? I så fall är det ju till stor hjälp i forskningssammanhang. Märkte själv då jag bodde i Sverige att det var bra att kunna finska. Jag är född finlandssvensk, alltså född i Finland med svenska som modersmål, men räknar mig som tvåspråkig då jag sedan 35 år tillbaka behärskar också finska så gott som perfekt.
Det var kul att jag fick kontakt med dig!
Tack det samma. Jag är finsk men gift med en svensk mamma. Kämpar fortarande med alla dessa ”bokstävlar – jävlar – prepositioner – som mot finska som att stå upp och ner med huvudet. Som sagt, gillar historia. Tänkte två saker – Mannerheim – han var först och främst svenskspråkig – han kommer ju från Julin släkten – finnarnas stora hjälte, som man har skrivit välldigt lite om i litteraturen – eller tagit med i teaterpjäs osv – ingen vågar.
Det andra är Adolf Ehrnrooths förord till boken ”Dunker och Savolaxbrigaden” … Då jag själv fått se krig, lett strider, deltagit i planläggningen av operationer, anser jag att: Ett krig, en strid, kan ej föras blott av ledaren, ej heller utan ledare. Om truppen, armen, folket ej vill strida är vapnen av noll intet värde.”
Även här stred finskar och svenskar sida mot sida!!! Starka och tänkvärda ord eller hur?
Det var förstås man – ej mamma …
😀 … jag gissade att det skulle vara ”man”.