Speciellt inte om lådan ligger som den här, bredvid landsvägen halvvägs ner i diket 🙂

Men alla andra postningar är inte heller så lyckade.
Jag har berättat om ”killen” som via en bloggkommentar (publicerades ej) kallade mig ful och gammal och som påstod sig ha talat med personer jag känner. För att även dessa personers namn nämndes kunde kommentaren självfallet inte gå ut men den finns sparad och utskriven på papper.
Personerna skribenten pekade ut påstod själva att de aldrig talat om mig med någon sådan där ”mysko man”.
Därför tycker jag helt enkelt det var en postning som inte hittade rätt.

I går eller i dag figurerade en kommentar i en grupp på Facebook. En vän till mig tog kontakt för att hen antog att kommentaren handlade om min blogg. Och det var ingen välmenande kommentar.
Men den låg inte heller länge på gruppens sida, antar att moderatorn tog bort den eftersom den inte hörde hemma där. Skillnaden med FB är ju ändå att kommentarer skrivs i eget namn, fastän alla inte har bilder på sina nunor, så jag vet ju vem som skrev inlägget där.
Också en postning som inte verkade ha landat i rätt forum.

Gjorde ett jobb om en cykelväg i dag och vågade inte parkera bilen allt för nära arbetsfältet vid den trafikerade vägen. Så det är redaktionsbilen som står där vid horisonten 🙂

Känns också som att jag åter har en lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och stabil.
I det här inlägget skrev jag om att jag kände mig vacker, stark, självständig och lycklig.
Det var väl för att jag inte skulle fortsätta leva i den villfarelsen som jag fick kommentaren om att jag är ful. Sedan blev jag också offentligt utskälld två gånger, fick arga mejl och bitska sms.
Vissa människor vill helt enkelt sätta mig på plats. Jag ska inte tro att jag är något.