I Sannas bildutmaning märker man hur fort veckorna går 😀
Det ska åter vara en ny bild för veckans ord som är VACKER.
Många gjorde mig glad med att säga att jag var vacker på selfien från i går, tack för det ❤
Men jag satsar ändå på den här kombinationen.
Mina balkongsblommor.
Den här VACKRA ampeln fick jag som födelsedagspresent av min mor – tack ❤
Kruknejlikan ser lite liten ut på bilden, men den är VACKER och doftar gott.
Penséerna som står under kruknejlikan har nästan blommat ut men de får stå där så länge det finns kvar blommor, och det gör det, till och med några knoppar än.
Åkte runt och tog några bilder i Lovisa i dag. Av våra fina parker bland annat. Och så hittade jag ett brunnslock, en skylt och två dörrar som hör till Småfolkets stig i Lovisa.
Dörr i stadsdelen Garnison på Östra Tullgatan.En dörr invid en dörr på sommarrestaurang Kapellet.
Att gå, cykla eller bila runt och fotografera får mig att känna att jag lever, att jag är stark och klarar mig ensam om jag så måste. Med det inte alls sagt att jag inte behöver släkt och vänner. De ger fortfarande stort stöd, jag vet var jag har dem som känner mig utan och innan, som inte sprider falska rykten om mig.
Häromdagen kom en kvinna fram till mig och frågade hur jag mår. Hon hade ”hört på stan” att jag mår dåligt. Jag berättade åt henne att jag vet att sådana rykten sprids om mig men att de inte är sanna. Jag tackade henne också för att hon kom direkt till mig och frågade hur saker och ting står till.
Klart det kräver energi av mig då jag tänker på det här, hur många lögner som far runt och som jag inte har en chans att påverka. Men varje gång någon kommer direkt till mig får jag berätta min version om mitt liv 🙂
Och då har åter skjutit i sank en osann berättelse om mig.
För även om jag fortfarande kan vara ledsen ibland för att den kärlek jag trodde skulle vara för livet dog ut – betyder det inte att jag är för evigt knäckt, eller att jag skulle vilja ha tillbaka det jag miste.
Jag har ett nytt liv nu, jag är för det mesta glad, jag har vänner, jag känner mig ofta vacker och stark (fast nu får jag säkert ett meddelande där det står ”hörru du, sluta med sånt där, du är gammal och ful)…
Kort och gott. Jag mår inte så dåligt som ryktet om mig säger, jag är inte död heller 😉
Speciellt inte om lådan ligger som den här, bredvid landsvägen halvvägs ner i diket 🙂
En ratad postlåda vid vägrenen.
Men alla andra postningar är inte heller så lyckade.
Jag har berättat om ”killen” som via en bloggkommentar (publicerades ej) kallade mig ful och gammal och som påstod sig ha talat med personer jag känner. För att även dessa personers namn nämndes kunde kommentaren självfallet inte gå ut men den finns sparad och utskriven på papper.
Personerna skribenten pekade ut påstod själva att de aldrig talat om mig med någon sådan där ”mysko man”.
Därför tycker jag helt enkelt det var en postning som inte hittade rätt.
I går eller i dag figurerade en kommentar i en grupp på Facebook. En vän till mig tog kontakt för att hen antog att kommentaren handlade om min blogg. Och det var ingen välmenande kommentar.
Men den låg inte heller länge på gruppens sida, antar att moderatorn tog bort den eftersom den inte hörde hemma där. Skillnaden med FB är ju ändå att kommentarer skrivs i eget namn, fastän alla inte har bilder på sina nunor, så jag vet ju vem som skrev inlägget där.
Också en postning som inte verkade ha landat i rätt forum.
Fortfarande lång väg att gå. Kan du urskilja den vita bilen ett par hundra meter borta?
Gjorde ett jobb om en cykelväg i dag och vågade inte parkera bilen allt för nära arbetsfältet vid den trafikerade vägen. Så det är redaktionsbilen som står där vid horisonten 🙂
Känns också som att jag åter har en lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och stabil. I det här inläggetskrev jag om att jag kände mig vacker, stark, självständig och lycklig.
Det var väl för att jag inte skulle fortsätta leva i den villfarelsen som jag fick kommentaren om att jag är ful. Sedan blev jag också offentligt utskälld två gånger, fick arga mejl och bitska sms.
Vissa människor vill helt enkelt sätta mig på plats. Jag ska inte tro att jag är något.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 