Ett besök hos frissan piggade upp, fastän jag skulle vara där redan 10, vilket jag tycker är tidigt 😀
Vaknade i och för sig redan 4.15 då vårens första åska small till rejält! Sedan mullrade den hotfullt i fjärran och regnet öste ner några minuter, och så var allt över.
Hade inga problem att somna om.
Lät frissan klippa på vissa ställen hela fem centimeter, det är mycket för att vara en order given av mig 🙂 Hon klippte också upp här och där (trappsteg), så att frisyren inte känns för platt.
Jag känner mig redan gladare och starkare än i går. Har pratat med så många om hur viktigt det är att vara öppen och ärlig. Att våga erkänna om man känner sig överkörd och missförstådd, och vikten av att också våga säga ifrån, och lära sig använda de små orden ”nej” och ”nu räcker det”.
På kvällen har vi Tor-fansens säsongsavslutning, och den brukar vara rolig. Får träffa så många likasinnade där, riktigt goda vänner ❤
… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
Nya blanka sidor väntar i ny dagbok.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 