Jag känner mig SÅ privilegierad och även rörd med anledning av julgåvor och julkort som jag har fått i år. Att någon har tänkt på mig, tackar för gott samarbete, vänskap med mera ❤
Jag försöker att inte ta något i livet för givet längre. Relationer behöver vårdas och riktiga vänner finner jag i människor som har samma värderingar som jag.
På sikt lönar det sig att vara öppen och ärlig. Även det att jag som medmänniska kan visa min sårbarhet. Jag vill inte upprätthålla en fasad.
Jag tackar er alla, vänner på bloggen och er som jag träffar i verkligheten, för att ni låter mig vara den jag är.
Och jo… jag har redan öppnat gåvorna. Av den anledningen att de inte var inslagna, jag fick dem i ickeförslutna påsar 🙂
En GOD jul blir det på många sätt – tack mina vänner!
Tycker du att något verkar för bra för att vara sant?
Då är det antagligen ofta just så.
Vi hade samma intressen han och jag. Framförallt sådana som tangerade sport. Det verkade för bra för att vara sant.
Vi konstaterade att vi bägge ville satsa på ett seriöst förhållande. Vi lämnade dejtingsajterna och var överens om att vi berättar i social media att vi är ett par. Allt kändes toppen, tyckte jag. Nästan för bra för att vara sant.
Vi träffades hemma hos honom, vi promenerade i hans stad. Vi träffades hemma hos mig, körde runt i min stad. Vi talade timmar i telefon och skickade hundratals meddelanden på Whatsapp. Vi delade bilder från vår vardag med varandra och det flög små ❤ ❤ mellan två städer.
Det var nog alldeles för bra för att vara sant.
Han öste komplimanger över mig. De var alldeles för bra för att vara sanna.
En dag blev det sedan totalt tyst. Jag fick noll svar på mina vardagliga, helt kravlösa meddelanden.
Eftersom jag varit med om liknande förr i samband med nätdejting visste jag att han inte var död. Han hade bara börjat fundera.
Efter tre dygns total tystnad fick jag två korta meddelanden, bland annat med en förklaring om att avståndet är för långt. Har jag upplevt det förr? Att vägen från den stora staden till den lilla är längre än tvärtom.
Jag fällde en tår. Mest för att jag var besviken.
Jag hade gått in i förhållandet med ärliga avsikter. Blivit så glad åt de närmare 300 gratulationer vi fick via Facebook.
Sedan kändes allt bara pinsamt och jag blev förbannad. Det fanns ingen annan förklaring till det här än att jag hade blivit grundlurad, lyckligtvis inte på pengar ändå.
Så i stället för att skämmas valde jag att ge ett ansikte åt det här.
Tusentals andra har också drabbats av ”små överraskningar” efter dejting som startat på nätet. Men alla går inte ut med det offentligt. För visst är det pinsamt att erkänna att man varit blåögd…
Trots allt tänker jag inte tappa tron på mänskligheten. Det finns säkert en hel del välmenande människor där ute.
Det är bara att resa sig upp, torka dammet från kläderna, se sig i spegeln och säga ”du där – du klarar vad som helst, för du har varit med förr… och allt skit du gått igenom gör dig bara starkare ”.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 