I går vid midnatt tog jag mitt duntäcke och gick ut och lade mig i korgstolen på balkongen. Det var en stjärnklar natt. Jag tyckte mig se ett flygplan som långsamt vandrade över himlavalvet, eller också var det något ljusfenomen.
Där på balkongen kände jag mig både liten och stor, lycklig och vemodig. Jag hade gärna somnat där, men riktigt så bekvämt har jag inte lyckas göra det för mig ännu i mitt uterum. Den dagen kan nog ändå komma 🙂
Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.
I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.
I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.
Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägg här på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.
Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.
Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤
Två skåp bortskänkes. Höjd cirka 190 cm, bredd cirka 80 cm. Hade inte måttband med men bilderna torde säga sitt. Ta kontakt med mig via privat meddelande på Facebook om du är intresserad. Du kan ta bara ett skåp om du inte vill ha bägge, men du måste avhämta det själv från vår gamla bostad.
Det var ett tag sedan jag besökte ex-makens och min lägenhet. Det har inte känts bra att gå tillbaka dit, för här bodde jag ju ensam från slutet av maj till början av september. Plågades av en massa gamla minnen då och grät mycket.
I dag kan jag ju se tillbaka på våra sjutton gemensamma år och i det stora hela glädjas åt allt. Så mycket roligt vi gjorde både i den här bostaden och i de andra vi delade, för att inte tala om året vi bodde i Stockholm.
I dag kände jag inget speciellt då vi var där och skänkte bort andra möbler vi inte behövde. Jag var inte ledsen, inte vemodig. Allt har sin tid och jag har kommit vidare i min livsprocess. Den här bostaden var fin så länge vi var lyckliga där tillsammans. Den är fortfarande fin, men den tillhör ett avslutat kapitel i mitt liv.
Ja, och hepp! Bostaden är till salu 🙂
Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.
När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.
Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.
Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.
Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.
I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.
När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.
I dag har vår lägenhet fotograferats av en mäklare.Det var inte så lätt att få till fina bilder. Dels fanns inte inspiration och tid för att stajla hejvilt. Dels är bostaden fylld av flyttlådor och de ska ju inte synas på bilderna. Vi lyckades stapla dem på varandra och tillfälligt få dem att bara finnas på ett ställe, men snart sprids de ut igen.
Visst var det en stund fylld av vemod då vi ställde i ordning rummen. Det här hemmet har varit vårt i drygt tio år och det har varit kärt för mig.
Det gör stundvis ont att packa ner, sälja eller slänga saker. Många av dem bär ju på minnen från en gemensam tid.
Sist och slutligen betyder saker ändå ingenting. Vi får varken dem eller pengar med oss i graven. Och det som betydde mest för mig, min man och kärleken till honom, var det enda jag hade velat ha kvar. Men då jag är ensam om att vilja det blir det inte mycket av det önskemålet.
Jag lägger ut länken till annonsen med mer fakta om bostaden så fort den är klar.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 