… får man då man cyklar.
Speciellt då cykelbanan inte var i användning här, och asfalten hade frästs bort innan ny lades på.
Tacksam för att bilisterna bakom hade tålamod att vänta och inte körde om mig. Det syns nämligen inte här hur ojämn vägen är, med gropar, löst grus och kanter.
Totalt blev cykelturen sex kilometer lång.
… och det kändes ju lite kul att jag hade råkat spara det här lilla albumet.
Här finns vykort och en del gamla kvitton och telefonkort sparade. Ett litet kompakt paket som kändes fint att återse.
För jag hade glömt det här…
Hur fin landningsbanan är.
Troligen ser den ungefär likadan ut ännu i dag, elva år senare 🙂
… tycker att jag känner mig sämre för var dag som går.
Snor och hosta gör nätterna märkliga. Tog tempen för säkerhets skull. Den visade 37,3. Ingen värre feber alltså.
Har bara orkat skriva ut en intervju i dag.
Känns tråkigt att kanske missa Tors sista match i grundserien. Den är i Seinäjoki i morgon. Att sitta i en buss i tio timmar är ju inte ansträngande i sig, men jag borde stiga upp före åtta på morgonen och vet inte om jag orkar det ifall jag åter hostar ett par timmar kring tre-fyra tiden på natten… 😦
Här är de senaste korten jag fått via postcrossingen. Kortet med det lutande tornet i Pisa trodde jag kom från Italien, men det hade postats i Tyskland 🙂
Har fått ytterligare två vykort via postcrossingen. Ett från Ungern i går och ett från Tyskland i dag.
Nu ska jag ta paus och vänta att fler av de sex kort som är på väg kommer fram. Jag har varit så ivrig att jag genast då jag får lov att skicka ett kort gör det. Och nästan alla gånger ska korten till Ryssland.
Det är mig veterligen slumpen som avgör vilken mottagaren blir. Därför tänker jag vänta tills jag har rätt att välja minst tre mottagare. DÅ kan väl inte alla mottagare bli ryska 🙂 Hittills har jag nämligen blivit ombedd att skicka 10 av 15 kort till vårt östra grannland.
Korten från europeiska länder har kommit till mig på 3-5 dagar. De jag fick från Indien och USA färdades åtta dagar, från Australien dröjde det 16 dagar. Rysslandskorten som jag har sänt har varit på väg mellan 7 och 31 dagar. Det dröjde alltså faktiskt mer än fyra veckor innan mitt kort från södra Finland nådde Moskva – skulle vara kul att veta vilka äventyr det varit med om 😀
Mitt första postcrossing-kort har nått Storbritannien. Två och en halv vecka tog resan. Efter det har jag skickat fyra till, och alla till Ryssland. Man får alltså inte välja själv vart kortet ska, det skulle inte funka särskilt bra på det sättet.
Och inget fel på Ryssland! Jag hoppas korten hittar fram. Men jag hoppas ändå att mitt sjätte kort får gå till något annat land, det blir lite enformigt annars.
Tanken var att jag skulle få ett vykort från en resa. Efter många om och men hittades ändå inget sådant. Men frimärkena var redan köpta. Så min väninna gjorde så här i stället 🙂 Flaskan kom ju inte med posten förstås, men gåvan var väldigt uppskattad!
… var det ju onekligen då jag i dag hade förmånen att som frilansjournalist ta del av inspelningarna av den tredje filmen om Ada och Glada som görs i Lovisa. Filmen är en finsk produktion och här finns lite info, på finska, om den.
Den här dagen har åter varit intensiv. Skrivjobb hemma klockan 9-13. Är som mest effektiv då.
Ada och Glada-pressvisning 14-15.30.
Skrivjobb hemma 16-17 för att få artikeln till Nya Östis klar.
Hann sedan ännu träffa en väninna från västra Finland. En riktigt skön pratstund i kvällssolen på Skeppsbron blev det – tack för sällskapet!
Och sist men inte minst. I fjol uppmanade jag alla att skicka vykort. Särskilt många har jag tyvärr inte kommit ihåg att skicka själv den här sommaren.
Men tack Dimi för det fina kortet från Bulgarien ❤
… att vi ska sända fler vykort. Förstås har posten sina egna kommersiella syften, men det må vara hänt. Fick det här kortet häromdan.
Bak på kortet finns en fin text där avsändaren bland annat skriver ”jag ville bara berätta att jag ännu efter alla dessa år mår bra”. Kortet talar liksom om sig själv. ”Har du redan glömt mig” frågar kortet. ”Det är lätt att förstå i dagens elektroniska värld” … osv.
Posten vill att vi ska sända fler riktiga vykort, kanske främst till alla hjärtans dag. Och det ska jag försöka komma ihåg att göra. Kanske jag rentav får iväg ett kort redan tidigare!
Och ja, förresten… gårdagens match… hur gick det för Lovisa Tor i innebandyn?
Det gick bra! Och det var en härlig känsla att se ett lag som var nästan som pånyttfött. Vi vann med siffrorna 8-2, målvaktsspelet var lysande och spelglädjen påtaglig. För den som vill veta mer finns mitt tvåspråkiga referat här, och bilder likaså.
När jag kom hem från jobbet hittade jag ett vykort på hallmattan. Det hade jag fått av min bloggvän Gerd! Vi har aldrig träffats på riktigt men vi spelar Wordfeud, har kontakt via Facebook och läser varandras bloggar. Man kan således finna riktiga vänner via nätet. Och Gerd är ingalunda den enda. Jag har lärt mig känna många fina människor via nätet, och då inte minst via bloggen.
Det fina med ett vykort är att man också får se vännens handstil. Gerds är på något sätt så ungdomlig och fräsch!
Luciamärket köpte jag ute på gården av en ung flicka som cyklade runt i kvällsmörkret och sålde sådana. Hon hade reflexbrickor och hjälm och var väldigt trevlig och artig.
Så min sena eftermiddag lystes upp av de här två vardagliga sakerna 🙂
Kom ihåg att skicka vykort till varandra!
Visst är det fint det här kortet 🙂 Jag tycker så mycket om Lilla My från Muminvärlden ❤
Kortet fick jag av min syster häromdagen. På baksidan står det bland annat Grattis till ”nya” jobbet, vilket hänvisar till att jag sedan den första oktober är ansvarig för familjesidorna i tidningen Östnyland. Ett jobb jag genom åren drömt om att få men aldrig kunnat tro att skulle bli möjligt. Jag som har svårt för att problematisera och ställa politiker mot väggen, och som därför inte längre tyckte jag var någon bra nyhetsreporter, blev så himla glad då jag erbjöds uppdraget att ta över de så kallade dagbokssidorna i tidningen.
Men tillbaka till kortet. Framsidan får mig på gott humör.
Och de tankeväckande orden som min syster med vacker handstil präntat ner på baksidan gjorde att tårarna steg i mina ögon.
You survived what you thought would kill you.
Now straighten your crown and move forward
like the Queen you are.
Alla de som känner mig väl vet hur hårt jag tog skilsmässan i maj 2014. Det kändes som om livet inte längre var värt att leva, hur skulle jag kunna andas och bo kvar i samma lilla stad som han?
Men det gick. Jag blev lite tilltufsad men jag har putsat dammet av kläderna och rätat på ryggen och rättat till kronan på mitt huvud 🙂
Och jag blev påmind om hur mycket ett litet kort kan betyda. I dag sätter jag ett par sådana på posten och under hösten ska det blir fler, såsom det blev i somras!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 