Det är otroligt pinsamt att erkänna detta, men jag har låtit mig luras av en jingel – det vill säga en melodi som fastnar i folks medvetanden. En melodi vars främsta mål är att fånga lyssnarens intresse – och kanske att sälja en produkt, en idé.

Jingeln låter såhär:  Nopeaa ja mukavaa on asiointi!

Sedan står man där i R-Kioskens kö. Man har fem kunder framför sig och arton bakom sig.

Den första kunden ska hämta sina paket. R-Kiosken gör postens jobb.
Den andra kunden ska spela på Veikkaus. Han har fjorton blanketter i händerna. Flickan bakom kassan försöker vara vänlig och le då hon matar in papperen i maskinen, som förstås börjar strula. Det är svårt att avgöra vem som svettas mest eller vem som riskerar få första hjärtattacken – kassafröken eller kunderna som står på kö.

Kön, ja. Den har vuxit, och ringlar sig nu likt en arg och mycket giftig orm ut genom dörren. På trottoaren i det piskande regnet och snålblåsten är kön redan tio meter lång.

Den tredje kunden ska hyra tre videofilmer. Han fyller i blanketter för hand och viftar med förmånskort. Flickan bakom kassan har aldrig sett sådana förr.
Det värsta är att hon har rätt – han viftar med kort som hör hemma på helt andra platser än i R-kiosken.

Jag morrar för mig själv. Jag vill ju bara köpa en chokladstång.

”Snart är det min tur” tänker jag.
Men kvinnan framför mig vill fylla på ett kort med betalningstid för mobiltelefonen.

Jag har köat tjugotvå minuter. När det äntligen är min tur att betala chokladstången säger kassaapparaten upp kontraket. Tjejen som ska betjäna mig rycker på axlarna och ler urskuldande.

Nopeaa ja mukavaa on asiointi!