Min trogna vän, Skuggan, finns nästan alltid där. Han följer mer var jag än går. Ibland är han lång, ibland kort.

Ibland går han framför mig, ibland förföljer han mig.
Och klart att Skuggan är en Han. Om inte JAG får vara en man får åtminstone Skuggan vara det.

Han tycker också alltid lika som jag. Nickar instämmande då jag nickar. Skakar på huvudet och signalerar ”nej nej nej”.

Tänk så ensam jag skulle vara utan Skuggan.
Om han gick ifrån mig eller sprang åt ett annat håll?
Om han skulle börja opponera sig och säga ja då jag säger nej och tvärtom?

Huuu – det skulle vara ganska läskigt!