En vän till mig skrev på Facebook så här:

Jag tycker du ska grunda en blogg som heter ”Betär än på Strömsö” där du och andra får ladda upp foton på normal heimlaga mat. Vi köper så mycket färdigmat och översvämmas av pimpade matfoton
i mattidningar att man knappt vågar koka tevatten utan att få djupa trauman.

Jag tyckte det var en underbar kommentar så jag tryckte förstås genast Gilla. Men närmast gjorde jag det för att jag tyckte hennes text var rolig. Hon skriver mycket som är roligt, tänkvärt och fyndigt. Också då och då i kolumner i Östra Nyland.

Dessvärre tror jag inte det blir nån matblogg. Jag kockar så fruktansvärt sällan sådant som går att visa på bild.
Se nu bara på köttbullarna här! Goda var dom, men vackra? För att inte tala om hur de wokade paprikorna och rödlöksbitarna såg ut.

Så matbloggen får vänta tills jag känner mig mogen för en sådan.
”Betär än på Strömsö” finns dock redan, som ett album på min Facebookprofil. Där finns också annat än sånt som går att äta.

I går läste jag
i Helsingin Sanomat ett intressant reportage om bloggare. De säger att de bloggar för läsarnas skull. Vilket också är orsaken till att de inte skriver dagbok.

Och vad gör jag? Jobbar som journalist, bloggar OCH skriver dagbok…

Men det är klart att dagboken är mer privat. Det jag skriver där skriver jag inte på bloggen. Min blogg är inte ytpolerad. Jag skriver inte om vackra kläder eller om vilka hippa vänner jag träffar på alla trendiga barer.

I går kom jag på att jag faktiskt skrivit dagbok, för hand, sedan slutet av januari 1976. Således fyller min dagbok i år 35 år! Vilket får mig att inse att jag inte längre är 25…

Det fanns en tid, för mer än trettio år sedan, då mina klasskamrater fick läsa mina dagböcker… Att jag ens kom på idén! Klart att skriverierna färgades av att jag visste att folk skulle läsa dem.
Ni måste inte tro mig, men de nyfikna stod i kö. Deras namn finns längst bak i dagböckerna från den tiden.

I dag skulle jag nog inte så gärna ge dagböckerna till bibban för allmän utlåning, men jag har heller inga lås på dem. Den senaste dagboken ligger alltid framme på något bord.

Och vilka historier de där böckerna har att berätta… tiotusentals sidor i hundratals häften.

Kanske någon vill köpa rättigheterna och skriva en bok om mig?
Sedan när jag har gått hädan och inte längre är juridiskt ansvarig för nånting.

I rättvisans namn greppade statistikälskaren också söndagens Helsingin Sanomat.

Resultat
36 bilder av män
21 bilder av kvinnor
9 bilder där bägge könen figurerade

På sportsidorna dominerade männen som vanligt. Kvinnorna syns då det är frågan om inredning och kultur. Fördelningen av intervjuade som bor i det mögeldrabbade jättehuset på Grönland gick nästan fifty-fifty.

Artikeln om bloggarna (se bilden) innehöll fler bilder på kvinnor än män.
Är det då så att kvinnor bloggar mer än män? Knappast.
Den här artikeln handlade om inredningsbloggar, modebloggar, receptbloggar – vilket förklarar saken.

Med risk för att bli kallad feminist eller något annat obestämt typ gnällspik, besserwisser, punktknullare eller whatever återkommer jag nu med utlovad uppföljning på statistiken över bilder i Hufvudstadsbladet.

6 januari skrev jag inlägget ”HBL – en bisatidning?” För rikssvenskar som läser min blogg kan jag säga att ”bisi, bisar” är detsamma som ”gubbe, gubbar/man, män”.

Det fanns då avsevärt fler bilder av män i HBL än bilder av kvinnor. En av kommentarerna jag fick på Facebook på min länk till inlägget var att det är klart att det är så… Männen är de som har makten i samhället och media skriver om makten.
Tyvärr verkar det vara så.

I lördagens HBL ingick bilder på 25 män, 9 kvinnor och 7 bilder där bägge könen figurerade.
Jag ville vara rättvis och ge HBL en ny chans.
Söndagen den 16 januari fanns det bilder på 25 män, 9 kvinnor och 7 bägge. Ja, exakt samma antal som på lördagen.

Kollade också lördagens Östra Nyland, där jag själv jobbar (så då tror ju någon förstås att jag påverkat resultatet…).
ÖN hade 3 bilder på män, 4 på kvinnor, 1 på bägge könen.

Konstateras bör att jag var ytterst skonsam mot HBL. Jag räknade inte med männen i tävlingen Duellen och inte de små sportbilderna där de förekom många män på samma bild. Överlag utgör 95 % av sportfotografierna bilder av män.

På bilder där bägge könen förekom var mannen i fokus (ex.europarlamentariker Calle Haglund) och kvinnorna suddiga.

Jag hoppades faktiskt att jag skulle få tji den här helgen. Det vill säga att mitt första inlägg från 6 januari bara visade sig vara ett undantag, men nu vet jag inte vad jag ska tro.

Kvinnor kanske inte gör något tillräckligt bra i samhället, politiken, kulturen, sporten?

Vet nu inte hur aptitlig smörgåsen ser ut på bild. Men maken verkar ha överlevt kvällsmiddagen.

På Facebook kom smörgåsen in i samlingen av bilder i albumet ”Betär än på Strömsö”. De gånger jag lyckas med något husligt eller mysigt pyssligt lägger jag ut bildbevis där. Det händer nu inte så ofta… för det mesta sågar jag mig i fingret då jag ska bygga trädgårdssoffor eller sticker mig med nålen då jag ska sy vackra gardiner, så…

Lovade dela med mig av recptet på tonfiskfrestelsen som antingen kan ätas på rostad macka som här eller tillsammans med potatismos (som jag inte gillar själv).

2 burkar tonfisk i olja (á cirka 185 gram), 3 msk fransk senap, 1 msk socker, 1 krm salt, 1 krm vitpeppar, 1 msk pressad citron, 1 dl hackad dill, 1 dl matolja (t.ex. raps), en liten röd eller gul finhackad lök.

Lägg tonfisken i en sil och låt den rinna av väl. Lägg sedan fiskbitarna i en ugnssäker form.
Blanda senap, socker, salt, peppar, citron och dill. Vispa i oljan så att blandningen blir slät. Slå slutligen lökhacket i såsen och bred den över fiskbitarna.
Gratinera högt uppe i ugnen, 200 grader, cirka tio minuter.

Lyssnade i förmiddags på radioprogrammet ”Lördax” . Och nog är ju den där Stan Saanila för gooer.
Han konstaterade att de flesta föredrar hårda pepparkakor. När kakorna blivit mjuka ratas de och tvingas utstå sura miner och elaka kommentarer.

Men Stan han är en god människa. Han mumsar gladeligen i sig de pepparkakor som mjuknat.

Och inte nog med det. Dagen efter festen, då det är dags att städa upp, hittas en skål som innehåller några kvarglömda ostbågar.

Fy farao, tänker gemene man. Mjuka ostbågar! Bara att slänga bort!

Men då ploppar Stan fram som den räddande ängeln. Han ställer sig på de mjuka bågarnas sida, försvarar dem och stoppar snällt dem i munnen.

Han är en snäll människa. Tänk om det fanns fler sådana som han. Då vore världen mycket bättre. Och jag menar vad jag säger, tro inte något annat – jag är ganska snäll jag också!

De där statusupp-
dateringarna som man ombeds kopiera och klistra in på Facebook tillhör inte mina favoriter.

Men en ganska rolig läste jag ändå häromdan.  På finska dock, men här kommer en fri översättning.

Rödluvan lyssnade inte på sin mamma. Pinocchio ljög, Robin Hood var en tjuv, Tarzan gick omkring utan kläder och lekte apa.
Snövit levde tillsammans med sju män, Pippi Långstrump (på bilden) jagades av socialen och Emil i Lönneberga söp redan som barn.

Smurfarna gjorde sig höga på svampar, till och med Muminfigurerna visade sig alltid nakna.

Allt det här har jag vuxit upp med. Så försök förstå mig istället för att klaga på mitt beteende.

Har man rätt att vara besviken och less på ett finlandssvenskt program? Så finlandssvensk in i roten som jag är? Jag gillar ju  FST:s satsning ”Min morgon” och ser på det så gott som varje dag.

Men då programmet körde i gång sades det att pengar beviljas åt projektet förutsatt att ”Min Morgon” också gör inslag från den finlandssvenska periferin.

Ibland har man de facto i ”Min Morgon” noterat Borgå och Ekenäs. Borgåbladets skriverier citeras också tacknämligt.

Men var blev Hangö och Lovisa? Och Österbotten?

Det räcker inte med att man ger några sekunders Skype-tur åt en stackars sportreporter i Pampas för att man ska kunna säga att man gjort inslag därifrån.

Huvudstadsregionen är – om jag säger det snällt – överrepresenterad i inslagen.

Jag kan inte dölja det.
Jag är besviken.
Min Morgon har ännu inte vart MIN Morgon.

(Bilden är fotograferad från FST:s sändning av ”Från Morgon till kväll”)

Döm om min glädje och förvåning då jag traskade hem från jobbet i dag. Vår väg var plogad! Amen och halleluja!

Inte är vi på Åsen bortskämda med sådant inte. Utan att knorra har vi satt ner fötterna där det passat bäst. Knöligt och halt har det varit, men så vet vi också att vår väg inte är prioriterad som etta i staden.

Ibland har jag tänkt att den kanske inte har nån prio alls.
Många invånare har ju bilar, till och med terrängfordon. Då ska man väl inte klaga utan bara köra upp vägen själv.

I dag var vägen bred och fin, gångvägen till och med synlig.
I dag hade vi en riktig autostrada där flygplan hade kunnat nödlanda.

Hur vår kära väg ser ut i morgon återstår att se.
Men- man ska leva i nuet och glädja sig åt små saker i vardagen. Så jag tog och gjorde det.

Det är en fråga som väcks efter kvällens Sportnytt på FST5. Kanalen hade ett inslag om hockeylaget HPK:s tränare Harri Rindell. Han har ett rykte om sig att vara snäll.

Alla vet vi ju att ordet snäll ofta upplevs som ett skällsord. Det är väl inte bra att vara en snäll chef eller en snäll tränare? Åtminstone inte i Finland.

Här räknas det som en merit om man är tuff och hård, gärna ska man kunna ryta till också. Helst visa en nollställd nuna och svara korthugget på frågor.

Rindell är finne men han har varit tränare i Sverige. Har han förvandlats till en mjukis där, frågar sig TV-sporten.

Tavastehuslaget HPK ligger på femte plats i hockeyligan så helt fel metoder kan mannen inte ha.
Enligt TV-inslaget tycker spelarna också att det är helt OK med en tränare som inte är en diktator, som kan föra en dialog, ställa krav då det behövs och som kan jobba i ett team.

Låtom oss alltså hoppas att allt fler finska chefer och tränare tar en sväng via Sverige och blir snälla.
Låtom oss tänka Curre Lindström och hockey-VM guld 1995 – då är allt plötsligt möjligt igen.