Under den egyptiska solens hetta görs många goda affärer. Där ska man helst köpslå länge och väl, pruta och gå på. Mig veterligen går det på riktigt att köpa/sälja också kvinnor.

Inför en ökensafari kom en äldre man fram till min man och frågade om han kunde få mig för fem kameler. Inte mycket, tycker jag, men så närmar man sig väl ocskå bäst-före-datumet.
Också maken ansåg att priset var för lågt och föreslog tjugo kameler, men då lade den egyptiske affärsmannen benen på ryggen.

Lite senare sitter jag ensam bredvid en äldre egyptier i framsätet på en jeep. På sidobänkarna bak i bilen sitter min man med ett gäng tyskar och danskar.
Jag drar lite i kjolen som är ganska kort, men den blir inte mycket längre. Tycker att egyptiern sneglar på mina bara lår.

Då vi kommer fram till målet, ett beduinläger i östra Sahara, nickar föraren mot min make och frågar lågmält: Is he your husband or son?

Hur fasiken ska jag förhålla mig till den frågan? Ser jag ut som en 60-70 åring eller ser maken ut som en 30 åring?
Är egyptiern gay? Vill han be mig, ”mamman”, om ”sonens” hand? Eller vill också den här gubben fråga mitt husband om han kan få mig för fem kameler?

OBS! Mannen på bilden är inte en av dem som kom med anbud av olika slag.

Du man som vill se ut som Pierce Brosnan. Det vill säga som den avdankade James Bond-kopian.
Det här är något för DIG!
Brosnan marknadsför nämligen den här ansiktsgelen – förmodligen för att han är i desperat behov av hyrespengar.

Alltså – vill du se ut som Brosnan? Applicera då krämen på morgonen och du kommer att känna det som om du fick en riktig skurkspark i nunan.

Enligt reklamen lämpar sig krämen bäst för män som har ett hektiskt liv med ett krävande jobb och därmed också sena nätter.

Men först några varningens ord.
Använd inte denna foaming cleansing gel på kvällen, för då lär du inte somna i första taget.
Gnid inte in den i rumpan, för då kan det hela resultera in en Turbo Boost som din partner inte uppskattar.

Och egentligen – sist men inte minst. Vill du se ut som riktiga James Bond, det vill säga som Daniel Craig, då ska du inte använda den här gelen alls.

Den kommer att förvandla dig till en glansbild utan rivig skäggstubb. Med andra ord gör den dig till en sällan skådad mjukost.

Grundavgiften för en trådtelefon är 10,98 euro i Lovisa. Även om du aldrig lyfter på luren, det vill säga inte ringer ett enda samtal betalar du denna summa.

På årsnivå blir avgiften 131 euro och 76 cent.

Känner åldringar som fortfarande tror att det är dyrt att ringa. Så de sitter där med sina telefoner, som för många är trygghetslinor till nära och kära eller till samhället överlag.
När månadsräkningen kommer kanske den går lös på 17 euro. Samtalen har alltså kostat sex euro och två cent.

Många äldre vill säkert inte vara, och ska helst inte heller vara, utan telefon.

Men varför måste de betala 10,98 euro i månaden för ingenting? Jag som inte ännu är gammal och som har en anständig lön kan betala en sådan summa utan att bli ruinerad. Men många äldre personer har det knapert ställt i dag.

Om jag inte är helt ute och cyklar tror jag att äldre människor i Sverige är berättigade till förmånliga avtal med telefonbolagen. De kanske rentav slipper grundavgiften helt och hållet.

Skulle måhända bolaget i Lovisa kunna göra samma sak? Befria äldre och/eller mindre bemedlade från grundavgiften på 131,76 euro i året – en avgift som inte ger kunden någonting.

Man ska tänka positivt, då lever man längre. Eller om man inte lever längre, för att inte levern lever, så har man alldeles säkert lite roligare bara man orkar vara positiv.

Därför klampade jag glad i hågen hem från jobbet iförd en rejäl reflexväst som hade fått vilken hamnsjåare eller vägarbetare som helst att LYSA GRÖN av avund.

Problemet, sådant som den negativt lagda hade sett det, var att jag sällan kunde gå på trottoarerna. De var antingen igenplogade eller glashala.

Så jag promenerade på körbanan i stället. Tryggt förvissad om att ingen bilist skulle köra över en vägarbetare.

Regnet smattrar mot rutan. Efter veckor med minusgrader och snöfall.

– Fan, det är ju ett riktigt pissväder, säger Adrian.

Jag kan inte hindra att han svär. Temperamentet har han ärvt av sin pappa Vilhelm. Inte ens som författare av Adrians liv kan jag göra något åt hans ordval.

– Det är Gubben Gud som skapat vädret, säger jag. Därför är det helt onödigt att du svär. Ta det lugnt, han bara vattnar lite.

Adrian begrundar en kort stund vattendropparna som rinner längs rutan.

– Tycker du faktiskt det är vettigt att bara sitta här och ta det lugnt? Inte reagera alls över att gubben har mist förståndet. Regna ska det göra på sommaren. Han har ju för tusan gått och blivit helt dement den där karln.

Jag hade gått med kameran i fickan från Åsen till Lovisa city och konstataterade smått besviken att det inte hade funnits något spännande att fotografera längs vägen.

Så kom jag till Alexandersgården, som är innergård också för redaktionen jag jobbar på. Några sekunder tidigare hade det hörts ett BRAK.
Tre tjejer som var inne på före detta Stella restaurang hade hört oväsendet. Jag fick bara se förödelsen.

Ett tak som fanns ovanför trapporna som leder till mötesutrymmet i källaren hade gett vika för snön. Det hade varit fäst med sex rejäla metallbultar i väggen.
Nu hänger taket kvar på två av dem och trappan är full av blöt, packad snö.

Så nu ska vi ta snöhotet på allvar och putsa alla tak vi bara hinner!

Min trogna vän, Skuggan, finns nästan alltid där. Han följer mer var jag än går. Ibland är han lång, ibland kort.

Ibland går han framför mig, ibland förföljer han mig.
Och klart att Skuggan är en Han. Om inte JAG får vara en man får åtminstone Skuggan vara det.

Han tycker också alltid lika som jag. Nickar instämmande då jag nickar. Skakar på huvudet och signalerar ”nej nej nej”.

Tänk så ensam jag skulle vara utan Skuggan.
Om han gick ifrån mig eller sprang åt ett annat håll?
Om han skulle börja opponera sig och säga ja då jag säger nej och tvärtom?

Huuu – det skulle vara ganska läskigt!

Tidningen som jag jobbar på, Östra Nyland, ger gärna utrymme åt medborgar-
journalistik.
För att läsarna ska kunna skilja på material producerat av journalister och texter skrivna av våra läsare har vi sedan ett drygt år tillbaka tagit i bruk en så kallad läsarstämpel. Det är en grön cirkel försedd med texten ”Läsare skriver”.

Vi publicerar också gärna läsarnas bilder under vinjetten Dagens bild.
Så här på vintern kan det vara bilder av vackra landskap eller roliga snöformationer. På sommaren kan det vara blommor, djur eller barn och på hösten någon jättesvamp.

Så dramatiska bilder som den du ser här i mitt blogginlägg hoppas jag ändå vi slipper på ÖN. Bilden är Årets läsarbild på aftonbladet.se. En man har blivit skjuten utanför en cafeteria och en annan man, Santino Figone, 24 år, har råkat se incidenten där han befunnit sig ett par våningar ovanför.

Andra vinnarbilder i serien föreställde en kista som en likbil hade tappat mitt i en korsning och en bil som gjort en flygtur som slutade nästan uppe på taket till en lada.

Även om jag inte hoppas att vi ska få lika huisiga bilder i ÖN uppmanar jag ändå alla att ha kameran i fickan. Man vet aldrig vad man kan råka ut för. Varje dag händer såväl stort som smått.

Så – ut och fotografera allesammans! Skicka sedan din bild till ÖN.
Medborgarjournalistiken och läsarbilderna ger mervärde åt media.

(Bilden är fotograferad från aftonbladet.se:s hemsida)

Någon gång har det gjorts undersökningar där man räknat antalet bilder på män och antalet bilder på kvinnor i olika dagstidningar.

Kom därför att reagera på dagens HBL. Jag hann fram till sidan 19 innan jag såg första bilden av två kvinnor. På de arton första sidorna vimlade det av pojkar och män. Om man bortser från ett par bilder som föreställde en bloggande redaktör och en kolumnist.

Innan jag kom till sidan nitton hade jag faktiskt hittat två bilder där jag tror kvinnor fanns med. Men på den första lilla såg man bara ryggarna av dem och på den andra var det någon som plaskade i en bassäng.

Jag räknar alltså bara bilder som hör ihop med artiklar och notiser.

Nu vill jag inte påstå att tidningarna måste publicera bilder på kvinnor om kvinnorna inte har något att säga eller inte har åstadkommit något. Men så illa är det väl ändå inte att kvinnorna varken gjort det ena eller det andra.

Kanske det var en slump att dagens tidning såg ut såhär:
Totala antalet bilder av män – 30.
Totala antalet bilder av kvinnor – 5.
Bilder där det förekom både man och kvinna – 2.

Statistikälskare som jag är kanske det är bäst att jag följer upp det här efter nån vecka eller så…
För som jag sa – det kanske bara var en slump att dagens tidning var en riktig ”bisatidning”.

Kan inte låta bli att blogga om kvällens sköna seger i innebandyligan.
14-4! Har ni hört på maken?!
Man brukar säga åt mig att jag INTE får tycka synd om motståndarna, men de tio sista minuterna i matchen gjorde jag nästan det. Men bara nästan. Jag har ju inte glömt hur Nokian Krp krossat våra ligadrömmar en gång…

Tyckte det dröjde länge innan matchresultatet räknades in i ligatabellen i kväll.
Antagligen dubbelkollades resultatet på flera håll.
– Det borde väl stå 1-4 här och inte 14-4… eller kanske 4-4? Månne dom har varit på fyllan där i sekretariatet i Lovisa? Dom har nog snubblat över tangenterna i kväll. Det är ju lillalördag då det är ledig dag i morgon…

Men nix! 14-4 blev det. Inte ens innebandyvärldsmästaren Henri Johansson i Nokian Krp kunde stoppa oss.
Kanske för att resten av lirarna i hans lag inte var Finlands landslag?

I dag fanns det bara ett lag – ett riktigt stort och härligt lag på planen – LOVISA TOR!