I dag firar vi vår 94:e självständighetsdag i Finland. En självständighet jag inte längre, nu som vuxen, på något sätt tar för given. Mitt lands historia har först under de senaste tio åren börjat intressera mig, och jag har läst böcker skrivna av män som kämpade i de finlandssvenska kompanierna.

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han stupade i kriget och är en av de många, många som aldrig kom hem, vars kroppar inte hittades. Känslan av ovisshet måste ha varit en av de värsta för de nära och kära på den tiden. Det fanns ju inga mobiltelefoner då… och breven slutade komma… någon kamrat hade sett något, hört något… och hur skulle man någonsin kunna vara säker på att ingen av dem som inte återvände hade dött, att de inte var fångar i Sovjet.

Jag brukar lägga ner ett ljus på självständighetsdagen och kring jul på morfars hjältegrav. Ibland är jag där kring dagarna då kriget började eller slutade, någon gång går jag bara förbi fastän det inte är någon märkesdag.

Ibland säger jag bara ”hej då morfar” då jag lämnar minnesstenen. Men en dag som den här säger jag också ”tack morfar för att du gav ditt liv för vår självständighet”. Jag hoppas han hör och ser mig.