Eftersom det kommit ganska många kommentarer om mitt förra inlägg både på Facebook och på bloggen vill jag visa att jag också kan vara positiv och förlåtande.
Jag tänker inte en enda sekund skämmas för mina känslor och jag vill vara öppen med allt eftersom jag fått så mycket respons, så många kramar, så många mejl, så många sms där människor sagt att jag är stark som vågar stå för det jag känner.
En del inlägg har varit småsura, en del personer har sagt att jag ska tänka efter vad jag skriver, jag har blivit hotad också – men det kan jag ta upp senare, när den tiden är mogen.
Den dag det gick upp för mig att min make hade bedragit mig och lurat mig en längre tid bestämde jag mig direkt. Jag förlåter honom. Det är enda sättet om vi ska kunna gå vidare.
Men det räckte inte för honom. Han ville ha ett nytt liv med en annan människa. Och vad kan jag då annat än acceptera det?
Lappen ni ser på bilden skrev jag för några dagar sedan, och jag menar varje ord jag skriver. Min make är omtänksam och fin, innerst inne. Många tycker om honom och han ÄR värd det bästa. Fastän han gjort mig förskräckligt illa.
Nu kan det i och för sig hända att han blir jättearg på mig för att jag skriver det här inlägget och berättar att lappen finns på väggen i kiosken där vi jobbar tillsammans. Han sa att han blev glad för det jag skrev och jag hoppas han vågar stå för det också då han / om han läser det här inlägget.
I våras sa han plötsligt till mig att han inte vill figurera vare sig på min blogg eller i mina FB-inlägg, inte på bilder, inte i kommentarer.
Med facit i hand förstår jag ju varför. Han ville inte att hon skulle se att vi hade ett normalt liv, gjorde saker tillsammans.
Men, jag vill förlåta, fullt ut – någon gång i framtiden.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Och det är första steget mot att förlåta – att du vill……..också fast du vet att det tar tid innan du verkligen kan. Men den dagen kommer , i det hoppet får du gå vidare både de dagar då du ser ett ljus någonstans långt borta och de dagar då du bara ser mörker omkring dig.
Ja Maggan, jag vet att det är så.
Jag har min tro och jag litar på att det är rätt det jag säger, tänker och gör just nu.
Har sagt det förut: det är din blogg och i den skriver du precis vad du vill. Att blir sur är en sak, då kan man ju sluta läsa din blogg, så enkelt är det. Att bli hotad är otroligt, då du då verkligen inte skriver nå’t att hota för. Hot överlag är olagliga och de ska polisanmälas, vilket också är enkelt.
Sedan är min personliga uppfattning att du är alldeles för snäll (snäll kan vara lika med dum faktiskt) mot ditt ex. Å varför bryr du dig om han ska bli arg? Herregud han har bedragit dig länge utan att du anade något.
Eller så försöker du att få honom tillbaka ändå…
Ja, jag har ju inte slutat älska honom, det stämmer.
Men tids nog inser säkert även jag att det är dags att gå vidare o då kanske mina inlägg ändrar karaktär, men just nu är det så här. Jag är som jag
är, möjligen för snäll – men jag är jag.
Hmm, vi är nog säkert alla mästare på att ge råd åt andra hur de ska leva sitt liv. Försöker (under detta liv) lära mej att leva bara mitt eget . (för det är det enda jag på riktigt vet något om).
Precis så är det – nu har jag kommit en av de surare inläggsskribenterna på spåren och tror att jag förstås varför personen skrivit som hen gjort…
Men du har rätt, man känner ingen annan person än sig själv, och en del gör inte ens det 🙂
Carita- kolla mejlen!
Det ska jag göra! Kram!
🙂
Tack för ditt brev!
Hm … Just nu vet jag inte vad jag ska skriva.
Vad jag känner är … beundran …
Kram
Vet ju inte hur lång tid det dröjer innan jag kan förlåta fullt ut, men siktet är inställt på det.
Kram!